Nulägesuppdatering

Nu har paketen öppnats, maten ätits och familjen har haft en högtidsstund framför Kalle Anka. De obligatoriska, arrangerade och uppställda bilderna framför julgranen har även hunnits med, så här bjuder jag på ett smakprov föreställande mig och min bror.


Är det inte fantastiskt?

Mina julklappar innehöll böcker av Hemingway, Truman Capote och J.D Salinger. Jag fick även en hel hög med plastfickor där jag ska placera de recensionsskivor jag får som inte har något omslag, vilket är mycket nödvändigt. Det hade också satts in en hel del pengar på mitt konto som ska användas till mellandagsshopping och nyårsmiddag. Det var väl allt jag hade att meddela. Snart Karl-Bertil!

Julafton

Eftersom att det nu är självaste julafton var jag tvungen att lägga in lite röd färg på bloggen, vilket symboliserar värmen och kärleken och allt sådant, ty det är värmen och kärleken som är meningen med julen. Det viktigaste idag är att sitta bänkad framför teveapparaten klockan 19.00 och njuta av Karl-Bertils charm och älskvärdhet.

För en minut sedan tittade jag av en slump ut genom fönstret, och vad fick mina ögon skåda? Jo, mina vänner, snö! Nu är det inte långt kvar tills tomten kommer.

Dan före dopparedan

Som rubriken lyder, dan före dopparedan. Idag har de sista klapparna inhandlats och granen har klätts. I år har vi en enorm gran som tar upp en stor del av vardagsrummet. Det är juligt och stämningsfullt och man skulle faktiskt kunna ta den för någonting hämtat direkt ur en Disneyfilm. Jag har hunnit skaka och undersöka de paket som är till mig och jag har konstaterat att tre av dem är böcker, vilket är spännande och gör mig förväntansfull. Det jag ser fram emot mest just nu är all julmat som har införskaffats och som imorgon kommer att täcka hela vardagsrumsbordet. Mums. God jul!

Strålande jul

Två dagar kvar till julafton. Smaka på den meningen. Jag är inte mentalt förberedd överhuvudtaget. Enligt mina beräkningar borde det vara, säg, oktober. På sin höjd.

Sebastian åkte hem tidigare idag och efter det hjälpte jag Katta med julbak. Nu är jag hemma och tänkte ta tag i högen med skivor som måste bli recenserade. Eller så kanske det är dags att fundera ut någon finurlig och genomtänkt julklapp till någon i familjen, men det får jag göra imorgon när min hjärna är mer mottaglig för sådana viktiga beslut.

Nulägesuppdatering

I fredags fyllde jag som sagt år. Födelsedagen bjöd på hemmagjord sushi och goda vänner och bar sedan av till Snövit vid Skanstull där det inhandlades och intogs öl samt pratades om diverse livsnödvändigheter.

Idag spelade Arsenal oavgjort mot Liverpool och just nu sitter Sebastian bredvid mig och pysslar med julklappar. Själv har jag köpt en julklapp, men jag stressar inte. Jag har inte orkat ta mig ut ur huset på två dagar, det har bara blivit några cigaretter på trappan. Detta får det bli ändring på, vad jag har fått höra är det inte ens kallt ute.

Nu ska jag spela Mario Kart.

Citerat pojkvän

"Det där är inte Ali. Det är Basem! Basem Mahmoud!"

Händelserikedom

Igår klockan 18.19.24: Jag får ett sms av min äldsta bror som skriver: "Hej, nu är vi på förlossningen. Om allt går som det ska så kommer han innan 24.00!"

Igår klockan 23.14.26: Jag får ett andra sms av min äldsta bror som skriver: "Hej! Nu har vi fått en frisk liten son på 3365 g, 50,5 cm lång!"

Idag klockan 00.00.00: Jag fyllde 18.

Faster, myndig och skolavslutning. Allt på en gång. Jag är otroligt rörd och pappa går runt med glädjetårar i ögonen hela tiden. Det kunde faktiskt inte vara bättre.

Kvällens dilemma

Scenario: Jag och Sebastian sitter i soffan och försöker komma överens om vilket program vi ska titta på. Jag är fast beslutsam om att vi ska se Roma - Bologna, jag menar, fotboll slår i de flesta fall vilket annat TV-program som helst, och när dessutom Totti är på plan finns ingenting att klaga på. Sebastian är dock intresserad av ett helt annat program, nämligen A shot of love with Tila Tequila. Jag blir upprörd och gömmer kontrollen vilket resulterar i att Sebastian blir sur, börjar muttra någon ohörbart för att sedan gå därifrån.

Vardagsproblem.

Mario Kart

De flesta kvällar nuförtiden består av timlånga turneringar i Mario Kart på Nintendo Wii. Detta är min nyupptäckta passion. Jag tävlar alltid med Toad, mest för att hans uppenbarelse är otroligt charmig, men också för att han är en jävel i svängarna. Jag måste dock erkänna att det inte alltid går så överdrivet bra för mig och detta beror främst på att jag alltid möter bättre motstånd i form av min bror och min pojkvän, men det är väldigt sällan de vinner utan att jag har gett dem en rejäl match. Mitt största ögonblick var när jag var på pallen efter att ha genomfört en fläckfri turnering. Denna bragd har dock bara inträffat en gång, men jag lär mig.

Truly Madly Deeply

Mina senaste inlägg har bestått av en ständig klagan utan att någon förändring har genomförts. Nu är denna förändring på väg, och soundtracket till allting är Savage Garden. Jag sitter i en datasal, har huvudvärk och hundra saker väntar på att bli färdigställda. Det är då man gör valet. Antingen tar jag tag i allting och förbereder mig på en lång tids okontaktbarhet och upplever fallet genom det bottenlösa hål som mina studier just nu innebär, eller så lutar jag mig tillbaka och sätter på Truly Madly Deeply och riktigt njuter av att någonting kan vara så lättillgängligt, förutsägbart och slätstruket. Jag behöver inte förklara mer. Valet är enkelt.

Cirkulation

Kära vänner, jag ska säga er att det var med steg tyngre än ett ton bly jag igårkväll gick in i tentasalen för att genomföra min tredje tenta i engelska c. Jag skrev åtta sidor på ämnet om jag trodde att det engelska språket och dess kultur har marginaliserat Sveriges språk och kultur. Nu är det över, men inte kan jag slappna av för det.

Jag gör tafatta försök att strukturera allting. Jag skriver listor, jag skriver in saker i min kalender, men i slutändan är allt bara en enda ordsmet vilket resulterar i att jag skiter i allting och tänker att det ändå kommer att gå åt helvete. Hjälp mig. Det är i dessa stunder man tackar påstådda högre makter för att det finns någonting som heter säng, som välkomnar min arma och trötta kropp med en sällan skådad entusiasm. Den finns alltid där. Men just nu är min säng alldeles för långt borta.

Jag vill se ut som en Dikdik. Det skulle göra mig glad. Ögonfransarna!

Orkeslösheten

Det är tio dagar kvar till jullovet. Hur är läget i skolan tio dagar innan jullovet? Kaotiskt. Jag har så mycket att göra att det slutar med att jag inte gör någonting överhuvudtaget. Jag har redan brutit ihop två gånger, och detta är verkligen inte likt mig. Jag blir praktiskt taget aldrig stressad, men nu är det som att en stressdjävul har tagit över min hjärna och gör sitt yttersta för att göra livet så jävligt som möjligt för mig. Och den lyckas.

Ikväll har jag min tredje och näst sista tenta i engelska c. Den går ut på att jag i klassrummet ska skriva en oförberedd uppsats och skicka in en forskningsrapport. Uppsatsen bryr jag mig inte om överdrivet mycket, det är forskningsrapporten som spökar. Den ska vara på 9-11 sidor på ämnet varför amerikaner, generellt sett, tenderar att veta lite om omvärlden. Ämnet är fantastiskt roligt, att kolla upp sådan statistik och bekräfta fördomar är något jag skulle tycka vara intressant på fritiden också. Det är bara att det är så jobbigt att veta att den måste vara färdig ikväll, att den måste vara utformad på ett visst sätt, att den måste vara exakt si och så många sidor lång och att den måste göras jävligt bra.

På dessa tio dagar innan ledigheten infinner sig måste jag även färdigställa och korrigera mitt filmmanus, göra ett regissörsporträtt, analysera en fotogenre i en uppsats, inleda och färdigställa ett projekt i textkommunikation som får handla om precis vad som helst och färdigställa arbetet om en frivilligorganisation som ska presenteras genom en redovisning nästa vecka. Utanför skolarbetet har jag även en hög med skivor som verkligen måste recenseras snarast möjligt. Detta kanske inte låter så överdrivet jobbigt, men att på beställning producera någonting bra har aldrig varit min grej.

Annars kan den här veckan bli helt okej. Imorgon har min bror teateruppspel, på torsdag sjunger mamma och resten av Stockholmspolisens damkör i Kungsholms kyrka och på lördag ska jag och Sebastian se My Fair Lady. Tommy Körberg och Jan Malmsjö på samma scen. Det kommer att explodera.

2008

Jag förbereder mig mentalt på att göra en sammanfattning av detta år. År 2008 har utan tvekan varit det bästa året i mitt liv, och jag har några speciella människor att tacka. Speciellt en. Aldrig har min tro på mänskligheten varit så stor som i år, och detta i sig är någonting stort. Tidigare har jag alltid ställt mig kritisk till just detta. Det är dock inte mänskligheten jag har haft problem med, det är människor. Nu kan även jag luta mig bekvämt tillbaka och inse att det faktiskt finns människor som kan sköta saker utan att jag behöver sitta och påpeka hur det egentligen bör gå till. Och det, mina vänner, är en insikt av största betydelse. Avslappning och tillit. Det är inte varje dag.


(Ser du? Den har levt jävel. Och du, jag älskar dig så mycket att allt annat bleknar. Alla kärleksförklaringar är befogade. Jag ska inte spinna vidare på detta, blödighet blir tråkigt i längden. Men, du vet vad jag menar. Och någon gång ska vi bevittna ett äkta wiener dog race, bara för att det är du och jag, bara för att det skulle vara så fulländat. Återigen, du vet vad jag menar.)

Att åstadkomma

Varför är det så typiskt tjejer, speciellt i min ålder, att ha så himla höga mål och ambitioner? De flesta luncher nuförtiden handlar mest om vad som ska hända efter studenten, och rädslan över vad som inte ska hända. Det finns en märkbar rädsla över att inte åstadkomma precis allting man vill göra, en rädsla som bidrar till ändlöst ångesttjatter över en kaffe med en vän. Alla vill bli någonting. Alla vill ha en topputbildning, alla vill lyckas.

Jag har ännu inte stiftat bekanskap med ångesten över att inte lyckas. Visst det är självklart att jag också vill lyckas, men jag har ingen aning om med vad. Än. Livet i allmänhet, kanske. Kärleken i synnerhet.

Alla vill resa jorden runt, alla vill flytta till New York. Det enda jag vet att jag ska göra i resväg är att lämna Stockholm för Göteborg. Vad som händer sedan har jag inte hunnit planera, och jag kan inte påstå att jag vill planera det heller.

Jag kan många gånger tycka att människor tänker för mycket. Jag tänker också, ofta och mycket, men inte på sådant som framkallar framtidsångest. Jag säger inte att jag är någon expert på ämnet, men livet är så mycket mer än en advokatutbildning. Det har hänt någon enstaka gång att jag har börjat med skolarbeten och uppsatser långt innan inlämningsdatumet, men nästan alltid sitter jag och gör allting kvällen innan. Det har alltid varit så, och jag har inte funnit några problem med det. Framförhållning är inte min bästa vän, men jag trivs med det.

Jag är hundra procent säker på att allt löser sig ändå. Så har det alltid varit. Och antagligen är det mig det är fel på, vem som helst förstår väl att man måste ha en utbildning. Vem som helst förstår väl att man måste göra någonting bra av sitt liv, den lilla tid man lever. Jag orkar dock inte förstå det just nu. En vacker dag kommer det att gå upp för mig också, men när det väl gör det tänker jag inte vara förberedd.

Att inte orka

Vi gjorde en porträttfotografering i smågrupper. Man skulle efterlikna en egen vald bild. Jag valde en på Jane Fonda, och resultatet blev så dåligt att jag blir ledsen. Bilden ovan är i alla fall ett litet smakprov, klippt och redigerat. Jag har i alla fall lärt mig att jag aldrig mer ska försöka efterlikna någon snygg människa. Det fungerar liksom inte.

Charlie Mingus

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Charlie Mingus. Jazz har varit en viktig beståndsdel av min uppväxt. Min pappa är barnsligt förtjust i allt som har med jazz att göra, speciellt Miles Davis och hans gode vän och kollega John Coltrane.

Att jag blev så intresserad av Charlie Mingus har främst att göra med någonting som pappa sa till mig för kanske tio år sedan, då vi tillsammans satt och lyssnade på mannen i fråga.

"Det här är Charlie Mingus. Han var basist. Han slet i strängarna som om de vore vita män".

Och på den vägen är det.

Första december

Ny vecka, ny månad. Vad passar då bättre än att kora veckans, kanske månadens, bästa band? Den här gången är det dags att framhäva Built to Spill. Detta fantastiska band bildades i Idaho 1992 och är mycket kritikerrosat.

Deras absolut bästa skiva, Keep it Like a Secret, släpptes världen över i februari 1999. Med låtar som the Plan, Time Trap, Temporarily Blind och Carry the Zero är detta album helt omöjligt att inte älska. Det borde finnas fler band som Built to Spill.

Bara deras blotta uppenbarelse är anledning nog till att älska dem. De ser så coolt töntiga ut att man faller som en fura.

Giganterna

I torsdags, mina vänner, var jag med om det fjärde största ögonblicket i mitt liv. Sebastian och jag strosade runt på stan och befann oss på Drottninggatan. Jag råkar lägga ögonen på en man som står och köper korv vid en korvkiosk. Och nu till det bästa, mannen som står och köper korv visar sig vara självaste Tommy Körberg.

Jag och Sebastian bestämmer oss för att följa efter honom en bit. Vi gick efter honom ner på Gamla Brogatan, och då inträffar detta:

Tommy Körberg slänger sitt korvpapper i en papperskorg.

Vi fortsatte att gå efter honom ner på Gamla Brogatan, tills vi kom fram till Vasagatan. Tommy Körberg börjar då gå över gatan och Sebastian och jag bestämmer oss för att vi inte orkar följa efter honom längre. Då inträffar detta:

Först såg jag inte riktigt vem det var Tommy stannade för att konversera med. Men sedan gick det upp för mig. Det var Jan Malmsjö! Ungefär vid denna tidpunkt började jag känna mig som en trettonåring som precis hade sett sina största idoler. Det var fantastiskt. Jan Malmsjö började sedan gå emot mig och Sebastian. Han gick in på en kiosk på Vasagatan för att köpa en tidning, sedan fortsatte han tillbaka samma väg som Tommy Körberg gick. Troligtvis skulle de till sceningången på Oscarsteatern och repetera inför My Fair Lady, som jag för övrigt ska besöka.

Jag ångrar nu att jag inte gick fram och sa hej. Tommy Körberg, mannen som har varit en stor del av min uppväxt och som jag har sett live fler gånger än jag kan minnas. Jan Malmsjö, mannen som gick ned på knä för mig när jag var på Lasse Berghagens femtioårskalas och presenterade sig. De två giganterna, de två essen.

Det här kommer jag att leva på ett bra tag framöver.

CNN

Scenario: Jag och pappa sitter i vardagsrummet. Jag äter fisk och potatismos. Vi tittar på CNN och pappa börjar berätta om sina dagar som nattportier på seglarhotellet i Sandhamn och konversationerna han hade med Ted Turner varje natt i två veckor. Han beskrev utförligt Ted Turners gester och kroppsspråk, hans sinne för humor och intellektuella utsvävningar.

Jag trivdes.

Säsongen

Julafton, snöänglar och julbelysning i all ära, men det bästa med vintern är ändå att skidsäsongen sätter igång igen. Och då syftar jag inte på den alpina världscupen, det är längdskidorna som är det jag alltid ser fram emot. Det bästa av allt är den tunga och klassiska femmilen i Holmenkollen, där Anders Södergren utklassade allt motstånd förra säsongen.

De svenska damerna och herrarna har redan hunnit imponera med en andra- och tredjeplats i stafetten. Mycket tack vare Marcus Hellner på herrarnas sida, som är helt fantastisk. Nu ser jag fram emot att skidskyttet sätter igång, och att Björn Ferry är precis lika skön som han alltid brukar vara. Han är trots allt Sveriges coolaste idrottare. Förutom Zlatan.

Kärleksförklaringen

"Du vet konstiga saker och du skrattar åt mig."
Jag älskar dig också.

-

Jag tänkte precis författa ett väldigt fint och innehållsrikt blogginlägg, men då började det tjuta som in i bomben i alla skolans lokaler och alla visste vad det var dags för. Brandövning. Hela skolans elever slussades ut och samlades vid kyrkan i Vanadislunden. Alla ettor och tvåor kastade snöbollar som om de vore tretton år och livet stod på spel. Nu är jag alldeles för sur för att skriva. Är det fel att jag känner mig gammal?

Sveriges riksdag

Öppet hus i riksdagen. Den meningen klingar falsk. Senast jag var där var 11 år sedan, då agerade mamma sällskap. Eller om det var tvärtom, att jag agerade mammas sällskap. Hur som haver.

Jag och min mor gick runt i riksdagen och botaniserade bland partimedlemmar och godis som de olika partierna delade ut, och jag måste erkänna att det var godiset som då lockade mest. Plötsligt kom det fram en fotograf och började konversera med min mamma. Fotografen hade en ballong i handen. Mamma vände sig mot mig och såg nöjd ut, hon berättade att jag skulle få vara med på ett kort i Dagens Nyheter. Vi gick in i kammaren och jag placerades i en stol, stolen bredvid talmansstolen, för i talmansstolen fick man minsann inte sitta.

Fotografen gav mig ballongen hon hade tagit med sig. Jag skulle hasa ner på stolen så att jag bara syntes från nästan och uppåt, sedan skulle jag titta upp på ballongen jag hade i handen. Vad jag då var alldeles för ung och ointresserad av för att tänka på var vilket parti ballongen representerade.

I efterhand har jag undrat hur mamma kunde tillåta mig att ställa upp på ett foto för Dagens Nyheter med en Kristdemokraternaballong i näven. Hon försvarar sig med att jag tyckte att ballongen var fin. Jag vill inte längre kännas vid att detta foto existerar, men det finns på mammas jobb uppnålad på en anslagstavla. Jag ska aldrig låta mina framtida barn posera med en Kristdemokraternaballong.

I lördags var det i alla fall dags igen för ett besök i riksdagen, och denna gång var Sebastian med mig. Det kändes tryggare, han skulle aldrig tillåta något så fasligt som det mamma gjorde en gång för 11 år sedan. Den här gången tog jag två geléhallon och en pin från Vänsterpartiet. Det kändes som en revansch.

Misstaget

Sebastian om Bear Quartet:

"De är genier, kom inte här och säg någonting om att sjunga i burk!"

Citatet handlar om EP-versionen av Blizzard, och det är förresten inget fel med att sjunga i en burk.

(Arsenaluppdatering: Gallas har tidigare i veckan kritiserat klubben i media, vilket nu har lett till att Wenger har stulit kaptensbindeln från honom samt att han inte får följa med till Manchester imorgon för en väldigt viktig match. Det spekuleras även om att han ska säljas i januari, men det är, som tur är, bara spekulationer.)

Insikten

Det var i måndags det inträffade. Klockan var 07.31 och jag satt på tunnelbanan på väg till min första skoldag på fem veckor. Behöver jag redogöra för hur jag kände mig inombords? Icke. Det hela var så uppenbart, hela jag var i desperat behov av att lyssna på Morrissey. Mannen som under vad som känns som hundratals år har gett upphov till både extrem lycka och de värsta av stunder, men som jag ändå på något sätt lämnade bakom mig för ett par år sedan. Utan att lyckas, utan att ens vilja lyckas. Och jag vet inte om jag ens försökte, eller hade för avsikt att försöka. Det bara blev så.

Jag bestämde mig för att lyssna på Bona Drag, och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min sinnesstämning när de första sekunderna av Piccadilly Palare drog igång. Jag tror att många har upplevt det förut, känslan av att allting kommer tillbaka.

Och sedan: Will Never Marry. Början, mitten, slutet. Fortsättningen och det återkommande. Jag dog.

Utvecklingen

Denna blogg är från och med nu omstrukturerad. Jag kan inte tjata på om Arsenal i all evinnerlighet. Nu är detta sidan man ska besöka om man finner något intresse i att läsa om mina, oftast orelevanta, upptåg och äventyr.

PS. Wenger still made me do it.

Till Wenger

Frustrationen. Tänk att alla spelare i ett fotbollslag har valt att spela dåligt på samma gång. Den tendensen ter sig väldigt förvirrande. Det är inte bara frustrationen över att Arsenal förlorar matcher som de borde vinna utan större ansträngning, det är även en otroligt stor oro över att laget inte har en tillräckligt hög lägstanivå. Snarare en pinsamt låg.

Att Adebayor har börjat tjäna så otroligt mycket pengar verkar onekligen ha stigit honom åt huvudet. Han har sina gyllene stunder, helt klart, men han är helt enkelt inte tillräckligt jämn. Han spelar tyvärr inte tillräckligt bra för de pengar han tjänar, och enligt mig är det just nu inte värt att ha kvar honom. Och detta tar emot att säga, för Adebayor är fantastiskt. Det handlar helt enkelt om att prestera, och börjar han inte göra detta igen blir hela Arsenal en gnutta skevt. Laget, och publiken, började vänja sig vid att Adebayor alltid gjorde det han skulle och när detta inte är aktuellt längre försvinner någonting stort att se upp till för resten av laget. Om inte Adebayor börjar göra det han en gång gjorde är det någon annan som måste ta det ansvaret, och just nu finns ingen självklar kandidat. Det skulle möjligtvis kunna vara Nasri, som i och med sitt intåg i Arsenal förde med sig någonting nytt och färskt, som klubben tacksamt tog emot.

Jag måste också hylla Almunia. Trots att han är uppbackad av tio spelare som inte verkar veta varken ut eller in tar han ändå sitt ansvar och räddar laget från total förnedring. Han räddar straffar och gör vad han kan, och han gör det med bravur, men en målvakt kan inte ensam vinna en fotbollsmatch. Mer Almuniamentalitet, tack.

Mittfältet är verkligen inte vad det en gång var. En Fábregas vars målform helt raderades i och med att det blev en ny säsong måste helt enkelt rycka upp sig, för det råder ingen tvivel om att han är en bländande fotbollsspelare. Och det ifrågasätter tydligen inte Wenger, för trots att Fábregas formkurva har dalat har han ändå en självklar plats i startelvan. Jag säger inte att det är dags för ett byte nu, men snart kan det komma att bli aktuellt att sätta in någon annan på mittfältet i hans ställe.

Det är dags att inse att det aldrig kommer komma tillbaka en Henry eller en Bergkamp. Det är dags att börja jobba med det som finns, och att det finns talang och potential är århundradets självklarhet. Det behöver bara slipas till. För Arsenal måste jobba på sin jämnhet som lag, annars är ligan förlorad.

Vinnaren

I lördags gästade Manchester United Emirates Stadium för vad som sedan skulle bli den största lättnaden, och den största gnista hopp, jag varit med om på mycket länge när det gäller fotboll.

Jag kan inte nog lovorda den lille fransmannen Samir Nasri och hans otroliga kapacitet och fotbollsspel. Jag kan inte nog lovorda Wenger, som trots motgångar ändå vågar stå upp för det han tror på och vågar satsa på det han själv anser vara det bästa, när de allra flesta kritiserar honom för hans naivitet. Arsenal är hopp. Även om chansningarna inte alltid går hem och även om Arsenal ibland, dock ytterst sällan, spelar på pojklagsnivå, så är det värt det. Det är värt precis allting. För när Arsenal spelar som bäst, på toppen av deras kapacitet, så är det verkligen bländande och det finns inte ord som kan beskriva lagets genialitet.

Denna kärleksförklaring är befogad.

Gaël

Arsenal förlorade igår mot Stoke. En uppenbar besvikelse, såklart. Ett Arsenal med en otrolig brist på effektiv spelidé, som de annars är mästare på. Det positiva och offensiva var som bortblåst.

Trots detta inträffade någonting fantastiskt i gårdagens match. Gaël Clichy gjorde sitt första mål i Arsenaltröjan. Som jag har väntat på detta tillfälle. Clichy, som jag brukar se som Arsenals bästa och pålitligaste fotbollsspelare, har äntligen lyckats. Då är förluster mindre viktiga. Och just nu är Clichy världens, enligt mig, bästa fotbollsspelare.

2-5

Kanske lite sent påkommet att skriva om tisdagens Champions Leaguematch mellan Fenerbahce och Arsenal, men jag är fortfarande lika lyrisk. Det var fantastiskt. Trots skador på backiganter som Gallas, Touré och Sagna var det ren uppvisning från Arsenals sida. Målen gjordes av Adebayor, Walcott, Diaby, Song och Ramsey. Det som brukar saknas i Arsenal, förmågan att göra mål, fanns där så att det räckte och blev över. Vilken gnista.

Det är när man ser Arsenal spela så här man undrar hur i hela fridens namn ett sådant lag kan förlora överhuvudtaget.

Il Principino

I söndags gjorde Francesco Totti comeback i AS Roma efter en lång skadeperiod. Motståndet var Inter, men jag tänker inte lägga ner någon tid på att skriva om hur Zlatan stal hela showen. Det finns det andra människor som sköter så bra redan. Jag tänker istället skriva om den fotbollsspelare som har betytt överlägset mest för mig i mitt liv, och hur kärleken började.

Det var EM 2000. Jag var tio år. Italien mötte Holland i semifinalen och matchen slutade med straffläggning. Då hände detta.

Totti lade den mest fantastiska straff jag någonsin hade sett och jag var helt tagen. Mitt tioåriga fotbollshjärta började bulta, högt och snabbt.

Detta resulterade i att jag kände att jag var tvungen att skriva ett brev till denne man. Jag tog fram papper och penna och skrev ett två sidor långt brev på min bästa engelska. Pappa fick hjälpa mig med stavningen. Brevet innehöll alla mina känslor för Tottis fantastiska fotbollsspel och jag förklarade hur mycket jag avgudade honom. Jag skrev också hur gärna jag skulle vilja åka till Italien och se honom spela, men att min familj tyvärr inte hade råd. Jag avslutade med att be om hans autograf och skrev ner min adress. Jag postade sedan brevet till:

Francesco Totti
AS Roma
Roma
Italia

Jag hade ju ingen aning om vilken adress han kunde tänkas ha.
Det gick lång tid utan att någonting hände, men det hindrade inte mig från att kika i brevlådan varje dag. Sedan hände det. Den 14 februari året efter, 2001, låg det ett vitt kuvert i brevlådan med tre frimärken från Rom. Min adress var handskriven. Mitt hjärta tog ett skutt. Brevet från Rom innehöll ett kort på Totti med hans autograf på. Lyckan var total.

Det finns fortfarande människor som försöker tuta i mig att autografen inte skulle vara äkta, men det finns ingenting, verkligen ingenting, som kan få mig att tro det. Nu står kortet på min vinylspelare i mitt rum, inramad i en guldram med silverhjärtan på.

Nu, åtta år senare, känns det som att Francesco Totti är en gammal vän till mig. Och jag kommer alltid att försvara honom, trots filmningar, fult spel, spottloskor i motspelares ansikten och dåligt uppträdande mot domare. Han är trots allt Francesco Totti.

Den lille fransmannen

Samir Nasri, född 20 juni 1987, är den franska fotbollsspelaren som jag spår kommer att frälsa Arsenal denna säsong. Det sägs att han är den nya Zidane, men det här är någonting betydligt mycket finare.

Nasri har det där som Arsenal oftast saknar, nämligen det lilla extra som gör att laget lyfts upp. Det är näst intill omöjligt att sätta fingret på vad det är för speciell egenskap den lille fransmannen besitter, men det är någonting stort. Och någonting väldigt ovanligt. Han finns där när chanserna dyker upp, och han satsar, även om det inte är ett uppenbart läge.

Jag skulle kunna tjata på i all oändlighet om hur fantastisk denne man är. Men det ska jag inte göra. Jag tror att jag har varit tydlig nog. Nu postar jag istället ett klipp på ett mål han gjorde när Arsenal mötte Twente. En match som Arsenal vann med 4-0. Det kan tyckas att målet inte är världens snyggaste, och det håller jag med om, men han skapar något ur tomma intet och spelar offensivt och positivt. Och det är i alla fall vad som enligt mig kännetecknar en fin fotbollsspelare.

(Finns det förresten någonting mer fulländat än en fransman som spelar fotboll på det sätt som Samir Nasri gör? Det tål att diskuteras.)

(I don't want to go to) Chelsea

Nu är jag rädd. Riktigt rädd. Och den här gången är det inte någon rädsla över ett ojämnt fotbollslag som Manchester City. Nej, nu handlar det om ett av de fyra mest överlägsna fotbollslagen i Premier League. Rubriken hintar om vilket det är.

Chelsea vann idag över Middlesbrough med 5-0. Sådana storvinster i Premier League är få förunnade och verkligen inte en dussinvara. Det tyder på total utklassning. Jag tänker dock inte använda min blogg till att hylla ett lag som Chelsea. Men respekten finns där. I allra högsta grad.

Arsenal vann också idag. Över Everton med 3-1. Stabil och bländande fin fotboll. Samir Nasri är Arsenals nästa storspelare. Han har redan nu legendpotential och jag antar att det är fler än jag som intresserat och med stort nöje kommer att följa hans utveckling i Arsenal. För där kommer han, till min stora belåtenhet, att stanna länge.

The little Mozart

Thomás Rosický, även känd som världens bästa vänstermittfältare, lyser verkligen med sin frånvaro i Arsenal. I januari i år drog han på sig en ytterst märklig skada i sitt knä som läkarna ännu inte fått kontroll på och han spås vara tillbaka efter jul, då han har varit borta från spel i ungefär ett år. Detta inlägg är en hyllning till Rosický, en spelare av yttersta vikt för både sitt klubblag och landslag.

Rosický är en man som i match efter match har bländat oss med sin fantastiska bollkontroll och otroliga förmåga att göra mål. Hans skott är livsfarligt och hans prestationer på mittfältet är inte någonting som växer på träd. Verkar jag partisk? Det är helt rätt. Det är omöjligt att vara objektiv när man pratar om världens bästa vänstermittfältare. Det är omöjligt att vara objektiv överhuvudtaget, men det är en helt annan diskussion.

Nu tänkte jag posta ett klipp på ett ytterst vackert mål. Samarbetet mellan Rosický och Hleb är så fint att man smälter.

(Detta inlägg bör inte läsas om man inte gillar Rosický, med risk för irritation. Inlägget är inte objektivt någonstans, så om någon skulle vara ute efter objektiva analyser har denna människa hamnat helt fel).

Minut 93

Det är något magiskt med den nittiotredje minuten i en fotbollsmatch. Speciellt om det är exakt tre minuters tillägg. Fotbollsmatcher når ofta sitt klimax i andra halvlek, det är i slutet allt händer och det är då det börjar bli som mest intressant. Lagen inser att matchbilden måste ändras, eller behållas, och då krävs uppoffringar och kreativt skapande.

När jag tänker på kombinationen Arsenal och minut 93 blir jag varm inombords. När jag, min bror och min far satt på Emirates Stadium den 1 mars 2008 låg Arsenal under med ett mål (ett självmål, till råga på allt) i hela matchen, men någonting hände i matchens sista minut, den nittiotredje. Nicklas Bendtner kvitterade. Även i lördagens oavgjorda match mot Sunderland kvitterade Arsenal i samma minut.

Blir det tre tilläggsminuter i en match där Arsenal antingen ligger under med udda målet, eller där det står oavgjort, har jag nästan börjat ta för givet att någonting ska hända i sista minuten. Nu är det ju dock så att det inte är många matcher då Arsenal ligger under eller har oavgjort då det bara är en minut kvar. Men det spelar mindre roll. Man förlorar aldrig hoppet.

Frustrationen

Jag tycker oftast att det är otroligt obefogat att klaga på domares beslut i fotbollsmatcher, men nu är jag upprörd på riktigt. Arsenal mötte idag Sunderland på Stadium of Light och jag vet inte hur jag bäst ska beskriva den matchen. En enda stor gröt. Ungefär. Sunderland hade nio man i eget straffområde så fort Arsenal hade ett anfall, vilket i sig är en otroligt smart taktik mot ett lag som Arsenal eftersom att det inte går att spela sönder dem.

Hur som haver. En linjedomare har en uppgift under en fotbollsmatch - att hålla koll på linjerna. Hur kommer det sig då att Arsenal kunde få ett bortdömt mål efter att bollen, enligt ena linjedomaren, redan hade passerat kortlinjen när så inte alls var fallet? Jag vet att det finns många tänkbara förklaringar. Domaren var skymd, domaren stod inte i linje och så vidare. Men, herregud, man ska alltid fria hellre än vad man fäller. Det är en regel.

Jag antar att detta känns extra hårt eftersom att Arsenal hade allt i matchen, förutom just mål. När de sedan lyckas med detta, på ett rätt och välförtjänt sätt, känns det bara fel att de inte fick målet.

Arsenal har inte råd att spela oavgjort mot ett lag som Sunderland. Och de har verkligen inte råd att förlora mot ett lag som Hull City. Skärpning. Det känns som att det är på sin plats att Wenger tänker över sin taktik. För det som är mest frustrerande av allt är att jag är mycket väl medveten om hur fantastiska Arsenal är när de spelar på toppen av sin kapacitet. Jag kan säga det hur många gånger som helst. Wenger är expert på att låta supertalangerna komma till sin rätt och ge dem den plats de behöver. Men nu måste det hända något. Detta inlägg går i bitterhetens tecken och jag hoppas att jag kommer att vara lugnare imorgon.

En idé - två utgångar

Den 5 december 1982 gav sig Johan Cruyff på en straffvariant som blev mycket uppmärksammad och populär. Istället för att lägga straffen som en straff normalt sätt brukar läggas, valde han att passa en medspelare för att sedan själv placera bollen i mål.

23 år senare, den 22 oktober 2005, försökte sig Robert Pirès på samma sak, dock inte med samma resultat. Detta är ett skolexempel på hur man på bästa sätt bränner en straff. Pinsamt Pirès, pinsamt.

Man ska aldrig försöka sig på att upprepa någonting som någon annan har gjort innan. Man ska inte ens försöka sig på att upprepa någonting man själv har gjort innan, om det man gjorde blev berömt och omtyckt. Tänk bara på när Totti, flera år senare, försökte upprepa sin eminenta straff från EM 2000 då Italien mötte Holland i semifinalen. Det blir aldrig lika bra.

Uppvaknandet

Tänk att det ska behövas en förlust mot Hull City på hemmaplan för att Arsenal ska förstå att det är dags att vakna upp. Ikväll körde de över Porto i Champions League med 4-0, och när de spelar som bäst så är de verkligen bäst. Det gäller bara att inte bli nonchalanta, en dödssynd i fotbollssammanhang. Att underskatta sin motståndare är det dummaste man kan göra.

Allt detta stod Arsenal för i matchen mot Hull City på Emirates Stadium. De gick ut på planen med stora vinster i ryggen och var nog alldeles för säkra på att de skulle vinna. Jag själv förväntade mig stordåd, total utklassning och målkalas, för jag är mycket väl medveten om vilken klass Arsenal håller när de spelar som bäst. I förlustmatchen mot Hull city trodde de att det enda de behövde göra var att tjonga boll hur som helst. Detta förde med sig att jag inte hade några förväntningar alls inför kvällens match mot Porto. Men nu vet jag att jag aldrig behöver tvivla. När de spelar på toppen av sin kapacitet finns det ingenting att oroa sig över, de har nästan bara sig själva att vara rädda för. Det är bara de matcher som inte har högsta prioritet som är oroväckande, de matcher som i slutändan visar sig vara avgörande.

Arsenal har nog fått sitt uppvaknande nu. I alla fall tillräckligt mycket för att det ska stå sig några omgångar till.

Seaman

Det finns mycket att säga om David Seaman, Arsenals målvakt mellan 1990 och 2003, men jag ska i det här inlägget enbart fokusera på hans karaktäristiska mustasch. Mustaschen har prytt hans ansikte så länge människor kan minnas och blev en del av hans karriär.

För att komma till saken. David Seamans mustasch får mig att tänka på första gången jag och min pojkvän träffades. Då fanns en mustasch även under hans näsa och jag minns ögonblicket som om det var igår. Men nu ska vi inte gå in på det, då blir inlägget alldeles för blödigt och kärleksfullt för att folk ska orka läsa.

Även Arsenals nuvarande målvakt, Manuel Almunia, har mustasch. Det kanske är nyckeln till framgång. David Seaman lyckades, Manuel Almunia lyckades. Men vem lyckades egentligen mest? Min pojkvän, såklart.

Lägesuppdatering

Jag måste ju ta mig friheten att skriva om att Arsenal för närvarande ligger högst upp i Premier League. Åh, serieledningens sötma. Inledningen av denna säsong påminner väldigt mycket om förra säsongens inledning. Den enda stora skillnaden är att Fábregas inte verkar ha lokaliserat målet än, vilket var hans specialitet för ett år sedan. Ändå gör spelarna vad de ska och matcherna vinns, ofta med relativt stor marginal.

Chelsea och Manchester Untited spelade oavgjort, och det blev mållöst mellan Liverpool och Stoke. Precis som jag vill ha det, ingenting direkt skräckinjagande med något av de lagen för tillfället. Det enda lag jag är riktigt rädd för den här säsongen är Manchester City, som igår vann över Portsmouth med 6-0. Här ska tilläggas att Portsmouth verkligen inte är ett dåligt lag. Manchester City är livsfarliga.

Jag hoppas att Arsenals serieledning håller i sig en omgång till. Vilket den lär göra eftersom att nästa match är mot Hull City. Time will tell.

Det var bättre förr

Jag har nu suttit och kollat vad de engelska fotbollslagen hette i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Det slog mig att namnen var så mycket coolare förut. Därför tänkte jag nu dela med mig av en lista på de tio lag som helt enkelt hade snyggast namn.

10. Alleyn Old Boys
09. Royal Irish Fusiliers
08. Old Framlinghamians
07. The Casuals
06. Old Bancroftians
05. 1st Coldstream Guards
04. Braintree
03. Heart of Midlothian
02. Crouch End Vampires

Och på plats nummer ett: Brentwood Mental Hospital.

Dessa namn är helt fantastiska, speciellt Brentwood Mental Hospital. Tänk att möta dem på deras hemmaplan. Jämför man med dagens klubbnamn är det ju klart att man önskar att de gamla namnen kunde få existera lite längre än vad de gjorde. Jag menar, jag skulle heller vilja kunna säga att mitt favoritlag heter Crouch End Vampires än Arsenal. Om laget fortfarande bestod av samma spelare, vill säga.

I hjärnan på Wenger

Min bror Elias presenterade idag två olika teorier om hur Wenger tänker med sitt värvande av fransmän och försäljningen av spelare till andra klubbar. Jag är mycket för teorier av dessa slag, då jag gärna spinner vidare på det och sedan är helt säker på att det är på ett visst sätt. Ni ska nu få ta del av de senaste.

1. Arsenal påminner mycket om franska landslaget. Varför? En stor del av Arsenals startelva, och hela truppen, består av fransmän. Detta för att Wenger alltid ska ha velat träna franska landslaget, men aldrig fått chansen. Anledningen till att Wenger värvar så många fransmän är alltså simpel: han vill göra Arsenal till sitt eget franska landslag.

2. Wenger har sålt, och lånat ut, två spelare till AC Milan. Det finns ett rykte som säger att AC Milan är ute efter Wenger, laget vill att han ska ta över tränarposten. Alltså måste Wenger så snabbt som möjligt sälja sina favoritspelare från Arsenal innan han tar över uppdraget som tränare för AC Milan. Denna teori är dock lite skev eftersom att de enda spelare som har flyttats dit hittills är Mathieu Flamini och Philippe Senderos. Hade Wenger varit smartare hade han nog antagligen börjat med storstjärnor som Fábregas och Adebayor.

Just nu är jag helt uppe i dessa teorier. Tiden får utvisa hur det egentligen ligger till, men under tiden ska jag verkligen klura på det här och på andra saker som rör Arsenal. Det är så jag gillar det.

Sanningen

Igår gästades Blackburns hemmaarena Ewood Park av Arsenal. Det är klart att nervositeten fanns där innan. Jag menar, förlorar man mot Fulham kan man lika gärna förlora vilken match som helst. Men så var inte fallet denna gång. Resultatet blev 4-0 till Arsenal efter mål av van Persie och hattrick av Adebayor. Ett ytterst tillfredsställande resultat.

Det här är första gången på några säsonger som jag faktiskt tror att Arsenal kommer att vinna Premier League. Det är klart att jag de andra säsongerna alltid har hoppats, men nu finns det en slags säkerhet med i spelet. Laget är ungt, det råder det ingen tvivel om, men herregud vilken fantastisk fotboll de spelar. Den här säsongen, och nu räknar jag in kvalmatcherna i Champions League också, har laget lärt sig att bemästra målgörandet. Nu är det inte bara fantastiskt fotboll till straffområdet, nu är det fantastisk fotboll hela vägen fram till avslut. Det kanske har spelats för få matcher för att jag ska kunna göra detta uttalande, men Arsenal 2008/2009 är ett lag jag inte bara hoppas på, jag tror att det är laget som i slutet av säsongen kommer att stå överst på prispallen.

Som Arsenal spelar nu finns det egentligen ingenting att klaga på. Backlinjen är fantastisk. Mittfältet likaså, även om det nog aldrig kommer att komma upp i samma klass som samarbetet mellan Fabregas, Flamini och Hleb. Men det är det å andra sidan inget mittfält i något lag som kan. Adebayor har kommit igång på riktigt med sitt målgörande, och det verkar inte finnas någonting som hindrar van Persie och hans känsliga vänsterfot från att göra mål, bara han själv.

Det jag ser fram emot mest just nu är att Rosicky kommer tillbaka från sin långa skadeperiod och att Eduardo är redo för spel så fort som möjligt. Det ryktas om att han ska vara tillbaka lagom till jul, vilket såklart vore en fantastisk julklapp.

Övergången

Det känns som att någonting viktigt saknas när det har gått en helg utan att man har fått se en enda Premier Leaguematch. Istället har man fått genomlida ett VM-kval som från Sveriges sida var pinsamt dåligt. Lagerbäck är i desperat behov av några råd från Wenger.

Jag har länge tänkt att författa ett inlägg om Silvestres övergång från Manchester United till Arsenal, men jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska skriva. Mikaël Silvestre är 31 år och fransman. Nationaliteten känns ju i princip självklar, Arsenal har ju inte direkt någon brist på fransmän i laget, men det förbryllande med denna övergång är hans ålder. 31. trettioett år. Ha då i åtanke att två av de nya värvningarna för denna säsong är födda på 90-talet. En teori är ju att ge laget lite mer rutin och erfarenhet, men jag har otroligt svårt att se vems plats Silvestre skulle ta i startelvan. Arsenal har redan en fantastisk backlinje. De spelare som ska känna sig hotade är Clichy, Touré och Gallas, eftersom att Silvestre kommer att agera antingen vänsterback eller mittback. Framtiden får utvisa hur detta kommer att arta sig, men min teori är att han kommer att ha en ganska säker roll som bänkvärmare, och hoppa in om någon skada på ordinarie spelare skulle vara aktuell. Men jag kan ha fel. Wenger kanske snappar upp Lagerbäcks taktik och sätter igång med en massiv värvning av gamlingar.

Emirates Stadium

Och så var snacket igång igen. Det var inte längesedan jag, min bror och min pappa satt på kortsidan på Emirates Stadium och såg Arsenal möta Aston Villa. Närmare bestämt den första mars. Nu är det som sagt dags igen, målet är att den tjugonionde oktober vara tillbaka på Emirates Stadium och se Arsenal ta sig an Tottenham.

När det var bestämt att vi skulle se Arsenal den första mars tidigare i år var lyckan total och jag trodde att det här var någonting jag skulle få uppleva endast en gång i mitt liv. Men nu vet jag säkert att det inte kommer att kännas så länge till. Att få se det fotbollslag man uppskattar mest två gånger under ett år på deras hemmaarena är ett privilegium. Och den här gången ska jag få uppleva det med den människa jag älskar mest i världen. Kanske kommer jag att gå under av lycka, det återstår att se.

Legend #2

Thierry Henry är en man som under sin tid i Arsenal åstadkom en hel del. Därför tänker jag bjuda på ett mål av denne man. Det fantastiska med detta klipp är dock inte målet, det är kommentatorn.

Att vinna

Igår satt jag, Sebastian, Elias och pappa bänkade framför teven för att se lottningen av Champions League. Arsenal är i grupp G tillsammans med Porto, Fenerbahce och Dynamo Kiev. Det största hotet borde vara Porto, som vann Champions League 2004 där de mötte AS Monaco i finalen. Men även Fenerbahce, med legenden Zico som tränare, har en tendens att alltid gå långt i Champions League.

Hur som haver, vi får se hur det går. Jag vet att de flesta ser Arsenal som totalt uträknade, att laget är för ungt, orutinerat och oerfaret. Jag medger att ett fotbollslag med en medelålder på 23 år på pappret kanske inte låter så skräckinjagande. Men då har man aldrig sett Arsenal och definitivt inte insett lagets kapacitet. Att vara ung fotbollsspelare innebär brist på rutin och erfarenhet, det är en självklarhet, men jag tror inte att detta alltid behöver behöva vara någonting negativt. Fotboll är någonting som spelas här och nu, och när man är ute på planen och tar ett beslut om vad man ska göra av bollen finns det ingen tid till att tänka igenom vad man gjorde i senaste matchen. Det handlar om det direkta, det handlar om konst som skapas precis när det händer. När fotboll börjar spelas på rutin är sporten död.

En slags hyllning

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda detta inlägg. Det ska handla om en spelare, en spelare som är väldigt speciell på både positiva och negativa sätt. Philippe Senderos, schweizaren med den ständigt bekymrade uppsynen, är Arsenalspelaren som som detta inlägg kommer att handla om.

Senderos har nu lämnat Arsenal och blivit ulånad till AC Milan. Jag har alltid sagt att jag inte gillar Senderos, tyckt att han har varit otroligt klantig, gjort för många självmål och jag har kommit på mig själv med att vara nervös så fort han är i närheten av bollen. Men nu är det annorlunda. Once a Gunner, always a Gunner, så att säga. Ränderna går aldrig ur. Om någon på kvällen den första mars tidigare i år hade frågat mig om vad jag tyckte om honom hade jag antagligen bara suckat. Då hade jag precis lämnat min stol på Emirates Stadium där jag tidigare hade sett honom skjuta in bollen i fel mål. Nu känner jag dock en saknad, en saknad som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag antar att allting började när jag hörde att han hade tagit på sig allt ansvar för att Arsenal åkte ur Champions League i år, och allt blev värre när jag såg hans ledsna och bekymrade ansikte framför mig. Jag tyckte synd om honom, och plötsligt insåg jag att han absolut aldrig fick lämna Arsenal.

Men nu är det som det är, och att skriva det här inlägget gör att det faktiskt känns lite bättre. Så, Philippe Senderos, detta är en hyllning till dig. Och, som sagt: Once a Gunner, always a Gunner.

Bakslaget på Craven Cottage

För några timmar sedan såg jag, och säkert väldigt många andra, Arsenal förlora mot Fulham på Craven Cottage inför ca 25000 åskådare i omgång två av denna säsong av Premier League. Det tar emot att säga att Arsenals spel inte alls motsvarade deras kapacitet. Bollinnehavet var, som vanligt, totalt överlägset, men ett överlägset bollinnehav är tyvärr inte alltid synonymt med målgörande och inte heller en garanti för att det ska bli några mål gjorda överhuvudtaget.

Arsenal är kända för sitt positiva och offensiva spel, för sin otroliga känsla för effektivt passningsspel och förmågan att kunna spela sig ur alla situationer. Trots detta är det någonting väldigt viktigt som saknas. Målen. För att mål ska bli gjorda krävs det någon, eller några, utpräglade målskyttar. Det finns ingen i Arsenal som ser det som en självklarhet att ta tag i det uppenbara problem som detta medför. Avsluten blir lätt hafsiga och ofokuserade.

Det som behövs är en spelare som vågar ta detta ansvar, någon som vågar vara aningen mer egoistisk utan att glömma bort att det finns 10 medspelare på planen. Tills någon lär sig det här får vi Arsenalsupporters helt enkelt nöja oss med den alltid offsidespringande Adebayor, som då och då bländar oss med sina otroliga tekniska färdigheter och förmåga att göra mål.

Nu ska alla läsare få ta del av det enda mål som gjordes på Craven Cottage denna ödesdigra kväll. Gallas tappar markering på en hörna, vilket resulterar i detta skitmål.

Ikväll är det synd om min pojkvän också eftersom att Ipswich förlorade mot Wolverhampton med 0-2 hemma på Portman Road. Till och med Ipswichs manager Jim Magilton säger i efterhand att det var pinsamt dåligt. Det kanske blir bättre nu när Ivan Campo snart kommer in i startelvan.

Legend #1

Om jag är tvungen att välja en Arsenalspelare genom tiderna som är min absoluta favorit behöver jag inte särskilt lång betänketid. Svaret blir, och kommer nog alltid att bli, Dennis Bergkamp. Därför har jag i det här inlägget valt att posta ett klipp på ett mål som, enligt mig, är bland det snyggaste som gjorts i Premier League. Så, titta och njut.

Introduktion

Jag har aldrig varit en bra bloggare. I teorin låter det fantastiskt, i praktiken blir det oerhört tröttsamt. Det enda jag någonsin har kunnat skriva passionerat om har människor aldrig haft något intresse av att läsa. Men nu har jag bestämt mig. Jag trotsar dessa människor och startar den här bloggen. En blogg som kommer att handla om det som har varit en oerhört stor del av mitt liv de senaste åtta åren, nämligen Arsenal. Och fotboll i största allmänhet.

Nu är det bara den kritiska punkten som återstår. Att locka läsare. Eftersom att det inte finns någon i min vänskapskrets som är ett dugg intresserad finns det inget stöd att hämta där. Jag får helt enkelt lita på att det finns människor med förnuft.