Giganterna

I torsdags, mina vänner, var jag med om det fjärde största ögonblicket i mitt liv. Sebastian och jag strosade runt på stan och befann oss på Drottninggatan. Jag råkar lägga ögonen på en man som står och köper korv vid en korvkiosk. Och nu till det bästa, mannen som står och köper korv visar sig vara självaste Tommy Körberg.

Jag och Sebastian bestämmer oss för att följa efter honom en bit. Vi gick efter honom ner på Gamla Brogatan, och då inträffar detta:

Tommy Körberg slänger sitt korvpapper i en papperskorg.

Vi fortsatte att gå efter honom ner på Gamla Brogatan, tills vi kom fram till Vasagatan. Tommy Körberg börjar då gå över gatan och Sebastian och jag bestämmer oss för att vi inte orkar följa efter honom längre. Då inträffar detta:

Först såg jag inte riktigt vem det var Tommy stannade för att konversera med. Men sedan gick det upp för mig. Det var Jan Malmsjö! Ungefär vid denna tidpunkt började jag känna mig som en trettonåring som precis hade sett sina största idoler. Det var fantastiskt. Jan Malmsjö började sedan gå emot mig och Sebastian. Han gick in på en kiosk på Vasagatan för att köpa en tidning, sedan fortsatte han tillbaka samma väg som Tommy Körberg gick. Troligtvis skulle de till sceningången på Oscarsteatern och repetera inför My Fair Lady, som jag för övrigt ska besöka.

Jag ångrar nu att jag inte gick fram och sa hej. Tommy Körberg, mannen som har varit en stor del av min uppväxt och som jag har sett live fler gånger än jag kan minnas. Jan Malmsjö, mannen som gick ned på knä för mig när jag var på Lasse Berghagens femtioårskalas och presenterade sig. De två giganterna, de två essen.

Det här kommer jag att leva på ett bra tag framöver.