I lördags gästade Manchester United Emirates Stadium för vad som sedan skulle bli den största lättnaden, och den största gnista hopp, jag varit med om på mycket länge när det gäller fotboll.
Jag kan inte nog lovorda den lille fransmannen Samir Nasri och hans otroliga kapacitet och fotbollsspel. Jag kan inte nog lovorda Wenger, som trots motgångar ändå vågar stå upp för det han tror på och vågar satsa på det han själv anser vara det bästa, när de allra flesta kritiserar honom för hans naivitet. Arsenal är hopp. Även om chansningarna inte alltid går hem och även om Arsenal ibland, dock ytterst sällan, spelar på pojklagsnivå, så är det värt det. Det är värt precis allting. För när Arsenal spelar som bäst, på toppen av deras kapacitet, så är det verkligen bländande och det finns inte ord som kan beskriva lagets genialitet.
Denna kärleksförklaring är befogad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar