Nulägesuppdatering

Nu har paketen öppnats, maten ätits och familjen har haft en högtidsstund framför Kalle Anka. De obligatoriska, arrangerade och uppställda bilderna framför julgranen har även hunnits med, så här bjuder jag på ett smakprov föreställande mig och min bror.


Är det inte fantastiskt?

Mina julklappar innehöll böcker av Hemingway, Truman Capote och J.D Salinger. Jag fick även en hel hög med plastfickor där jag ska placera de recensionsskivor jag får som inte har något omslag, vilket är mycket nödvändigt. Det hade också satts in en hel del pengar på mitt konto som ska användas till mellandagsshopping och nyårsmiddag. Det var väl allt jag hade att meddela. Snart Karl-Bertil!

Julafton

Eftersom att det nu är självaste julafton var jag tvungen att lägga in lite röd färg på bloggen, vilket symboliserar värmen och kärleken och allt sådant, ty det är värmen och kärleken som är meningen med julen. Det viktigaste idag är att sitta bänkad framför teveapparaten klockan 19.00 och njuta av Karl-Bertils charm och älskvärdhet.

För en minut sedan tittade jag av en slump ut genom fönstret, och vad fick mina ögon skåda? Jo, mina vänner, snö! Nu är det inte långt kvar tills tomten kommer.

Dan före dopparedan

Som rubriken lyder, dan före dopparedan. Idag har de sista klapparna inhandlats och granen har klätts. I år har vi en enorm gran som tar upp en stor del av vardagsrummet. Det är juligt och stämningsfullt och man skulle faktiskt kunna ta den för någonting hämtat direkt ur en Disneyfilm. Jag har hunnit skaka och undersöka de paket som är till mig och jag har konstaterat att tre av dem är böcker, vilket är spännande och gör mig förväntansfull. Det jag ser fram emot mest just nu är all julmat som har införskaffats och som imorgon kommer att täcka hela vardagsrumsbordet. Mums. God jul!

Strålande jul

Två dagar kvar till julafton. Smaka på den meningen. Jag är inte mentalt förberedd överhuvudtaget. Enligt mina beräkningar borde det vara, säg, oktober. På sin höjd.

Sebastian åkte hem tidigare idag och efter det hjälpte jag Katta med julbak. Nu är jag hemma och tänkte ta tag i högen med skivor som måste bli recenserade. Eller så kanske det är dags att fundera ut någon finurlig och genomtänkt julklapp till någon i familjen, men det får jag göra imorgon när min hjärna är mer mottaglig för sådana viktiga beslut.

Nulägesuppdatering

I fredags fyllde jag som sagt år. Födelsedagen bjöd på hemmagjord sushi och goda vänner och bar sedan av till Snövit vid Skanstull där det inhandlades och intogs öl samt pratades om diverse livsnödvändigheter.

Idag spelade Arsenal oavgjort mot Liverpool och just nu sitter Sebastian bredvid mig och pysslar med julklappar. Själv har jag köpt en julklapp, men jag stressar inte. Jag har inte orkat ta mig ut ur huset på två dagar, det har bara blivit några cigaretter på trappan. Detta får det bli ändring på, vad jag har fått höra är det inte ens kallt ute.

Nu ska jag spela Mario Kart.

Citerat pojkvän

"Det där är inte Ali. Det är Basem! Basem Mahmoud!"

Händelserikedom

Igår klockan 18.19.24: Jag får ett sms av min äldsta bror som skriver: "Hej, nu är vi på förlossningen. Om allt går som det ska så kommer han innan 24.00!"

Igår klockan 23.14.26: Jag får ett andra sms av min äldsta bror som skriver: "Hej! Nu har vi fått en frisk liten son på 3365 g, 50,5 cm lång!"

Idag klockan 00.00.00: Jag fyllde 18.

Faster, myndig och skolavslutning. Allt på en gång. Jag är otroligt rörd och pappa går runt med glädjetårar i ögonen hela tiden. Det kunde faktiskt inte vara bättre.

Kvällens dilemma

Scenario: Jag och Sebastian sitter i soffan och försöker komma överens om vilket program vi ska titta på. Jag är fast beslutsam om att vi ska se Roma - Bologna, jag menar, fotboll slår i de flesta fall vilket annat TV-program som helst, och när dessutom Totti är på plan finns ingenting att klaga på. Sebastian är dock intresserad av ett helt annat program, nämligen A shot of love with Tila Tequila. Jag blir upprörd och gömmer kontrollen vilket resulterar i att Sebastian blir sur, börjar muttra någon ohörbart för att sedan gå därifrån.

Vardagsproblem.

Mario Kart

De flesta kvällar nuförtiden består av timlånga turneringar i Mario Kart på Nintendo Wii. Detta är min nyupptäckta passion. Jag tävlar alltid med Toad, mest för att hans uppenbarelse är otroligt charmig, men också för att han är en jävel i svängarna. Jag måste dock erkänna att det inte alltid går så överdrivet bra för mig och detta beror främst på att jag alltid möter bättre motstånd i form av min bror och min pojkvän, men det är väldigt sällan de vinner utan att jag har gett dem en rejäl match. Mitt största ögonblick var när jag var på pallen efter att ha genomfört en fläckfri turnering. Denna bragd har dock bara inträffat en gång, men jag lär mig.

Truly Madly Deeply

Mina senaste inlägg har bestått av en ständig klagan utan att någon förändring har genomförts. Nu är denna förändring på väg, och soundtracket till allting är Savage Garden. Jag sitter i en datasal, har huvudvärk och hundra saker väntar på att bli färdigställda. Det är då man gör valet. Antingen tar jag tag i allting och förbereder mig på en lång tids okontaktbarhet och upplever fallet genom det bottenlösa hål som mina studier just nu innebär, eller så lutar jag mig tillbaka och sätter på Truly Madly Deeply och riktigt njuter av att någonting kan vara så lättillgängligt, förutsägbart och slätstruket. Jag behöver inte förklara mer. Valet är enkelt.

Cirkulation

Kära vänner, jag ska säga er att det var med steg tyngre än ett ton bly jag igårkväll gick in i tentasalen för att genomföra min tredje tenta i engelska c. Jag skrev åtta sidor på ämnet om jag trodde att det engelska språket och dess kultur har marginaliserat Sveriges språk och kultur. Nu är det över, men inte kan jag slappna av för det.

Jag gör tafatta försök att strukturera allting. Jag skriver listor, jag skriver in saker i min kalender, men i slutändan är allt bara en enda ordsmet vilket resulterar i att jag skiter i allting och tänker att det ändå kommer att gå åt helvete. Hjälp mig. Det är i dessa stunder man tackar påstådda högre makter för att det finns någonting som heter säng, som välkomnar min arma och trötta kropp med en sällan skådad entusiasm. Den finns alltid där. Men just nu är min säng alldeles för långt borta.

Jag vill se ut som en Dikdik. Det skulle göra mig glad. Ögonfransarna!

Orkeslösheten

Det är tio dagar kvar till jullovet. Hur är läget i skolan tio dagar innan jullovet? Kaotiskt. Jag har så mycket att göra att det slutar med att jag inte gör någonting överhuvudtaget. Jag har redan brutit ihop två gånger, och detta är verkligen inte likt mig. Jag blir praktiskt taget aldrig stressad, men nu är det som att en stressdjävul har tagit över min hjärna och gör sitt yttersta för att göra livet så jävligt som möjligt för mig. Och den lyckas.

Ikväll har jag min tredje och näst sista tenta i engelska c. Den går ut på att jag i klassrummet ska skriva en oförberedd uppsats och skicka in en forskningsrapport. Uppsatsen bryr jag mig inte om överdrivet mycket, det är forskningsrapporten som spökar. Den ska vara på 9-11 sidor på ämnet varför amerikaner, generellt sett, tenderar att veta lite om omvärlden. Ämnet är fantastiskt roligt, att kolla upp sådan statistik och bekräfta fördomar är något jag skulle tycka vara intressant på fritiden också. Det är bara att det är så jobbigt att veta att den måste vara färdig ikväll, att den måste vara utformad på ett visst sätt, att den måste vara exakt si och så många sidor lång och att den måste göras jävligt bra.

På dessa tio dagar innan ledigheten infinner sig måste jag även färdigställa och korrigera mitt filmmanus, göra ett regissörsporträtt, analysera en fotogenre i en uppsats, inleda och färdigställa ett projekt i textkommunikation som får handla om precis vad som helst och färdigställa arbetet om en frivilligorganisation som ska presenteras genom en redovisning nästa vecka. Utanför skolarbetet har jag även en hög med skivor som verkligen måste recenseras snarast möjligt. Detta kanske inte låter så överdrivet jobbigt, men att på beställning producera någonting bra har aldrig varit min grej.

Annars kan den här veckan bli helt okej. Imorgon har min bror teateruppspel, på torsdag sjunger mamma och resten av Stockholmspolisens damkör i Kungsholms kyrka och på lördag ska jag och Sebastian se My Fair Lady. Tommy Körberg och Jan Malmsjö på samma scen. Det kommer att explodera.

2008

Jag förbereder mig mentalt på att göra en sammanfattning av detta år. År 2008 har utan tvekan varit det bästa året i mitt liv, och jag har några speciella människor att tacka. Speciellt en. Aldrig har min tro på mänskligheten varit så stor som i år, och detta i sig är någonting stort. Tidigare har jag alltid ställt mig kritisk till just detta. Det är dock inte mänskligheten jag har haft problem med, det är människor. Nu kan även jag luta mig bekvämt tillbaka och inse att det faktiskt finns människor som kan sköta saker utan att jag behöver sitta och påpeka hur det egentligen bör gå till. Och det, mina vänner, är en insikt av största betydelse. Avslappning och tillit. Det är inte varje dag.


(Ser du? Den har levt jävel. Och du, jag älskar dig så mycket att allt annat bleknar. Alla kärleksförklaringar är befogade. Jag ska inte spinna vidare på detta, blödighet blir tråkigt i längden. Men, du vet vad jag menar. Och någon gång ska vi bevittna ett äkta wiener dog race, bara för att det är du och jag, bara för att det skulle vara så fulländat. Återigen, du vet vad jag menar.)

Att åstadkomma

Varför är det så typiskt tjejer, speciellt i min ålder, att ha så himla höga mål och ambitioner? De flesta luncher nuförtiden handlar mest om vad som ska hända efter studenten, och rädslan över vad som inte ska hända. Det finns en märkbar rädsla över att inte åstadkomma precis allting man vill göra, en rädsla som bidrar till ändlöst ångesttjatter över en kaffe med en vän. Alla vill bli någonting. Alla vill ha en topputbildning, alla vill lyckas.

Jag har ännu inte stiftat bekanskap med ångesten över att inte lyckas. Visst det är självklart att jag också vill lyckas, men jag har ingen aning om med vad. Än. Livet i allmänhet, kanske. Kärleken i synnerhet.

Alla vill resa jorden runt, alla vill flytta till New York. Det enda jag vet att jag ska göra i resväg är att lämna Stockholm för Göteborg. Vad som händer sedan har jag inte hunnit planera, och jag kan inte påstå att jag vill planera det heller.

Jag kan många gånger tycka att människor tänker för mycket. Jag tänker också, ofta och mycket, men inte på sådant som framkallar framtidsångest. Jag säger inte att jag är någon expert på ämnet, men livet är så mycket mer än en advokatutbildning. Det har hänt någon enstaka gång att jag har börjat med skolarbeten och uppsatser långt innan inlämningsdatumet, men nästan alltid sitter jag och gör allting kvällen innan. Det har alltid varit så, och jag har inte funnit några problem med det. Framförhållning är inte min bästa vän, men jag trivs med det.

Jag är hundra procent säker på att allt löser sig ändå. Så har det alltid varit. Och antagligen är det mig det är fel på, vem som helst förstår väl att man måste ha en utbildning. Vem som helst förstår väl att man måste göra någonting bra av sitt liv, den lilla tid man lever. Jag orkar dock inte förstå det just nu. En vacker dag kommer det att gå upp för mig också, men när det väl gör det tänker jag inte vara förberedd.

Att inte orka

Vi gjorde en porträttfotografering i smågrupper. Man skulle efterlikna en egen vald bild. Jag valde en på Jane Fonda, och resultatet blev så dåligt att jag blir ledsen. Bilden ovan är i alla fall ett litet smakprov, klippt och redigerat. Jag har i alla fall lärt mig att jag aldrig mer ska försöka efterlikna någon snygg människa. Det fungerar liksom inte.

Charlie Mingus

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Charlie Mingus. Jazz har varit en viktig beståndsdel av min uppväxt. Min pappa är barnsligt förtjust i allt som har med jazz att göra, speciellt Miles Davis och hans gode vän och kollega John Coltrane.

Att jag blev så intresserad av Charlie Mingus har främst att göra med någonting som pappa sa till mig för kanske tio år sedan, då vi tillsammans satt och lyssnade på mannen i fråga.

"Det här är Charlie Mingus. Han var basist. Han slet i strängarna som om de vore vita män".

Och på den vägen är det.

Första december

Ny vecka, ny månad. Vad passar då bättre än att kora veckans, kanske månadens, bästa band? Den här gången är det dags att framhäva Built to Spill. Detta fantastiska band bildades i Idaho 1992 och är mycket kritikerrosat.

Deras absolut bästa skiva, Keep it Like a Secret, släpptes världen över i februari 1999. Med låtar som the Plan, Time Trap, Temporarily Blind och Carry the Zero är detta album helt omöjligt att inte älska. Det borde finnas fler band som Built to Spill.

Bara deras blotta uppenbarelse är anledning nog till att älska dem. De ser så coolt töntiga ut att man faller som en fura.