2-5

Kanske lite sent påkommet att skriva om tisdagens Champions Leaguematch mellan Fenerbahce och Arsenal, men jag är fortfarande lika lyrisk. Det var fantastiskt. Trots skador på backiganter som Gallas, Touré och Sagna var det ren uppvisning från Arsenals sida. Målen gjordes av Adebayor, Walcott, Diaby, Song och Ramsey. Det som brukar saknas i Arsenal, förmågan att göra mål, fanns där så att det räckte och blev över. Vilken gnista.

Det är när man ser Arsenal spela så här man undrar hur i hela fridens namn ett sådant lag kan förlora överhuvudtaget.

Il Principino

I söndags gjorde Francesco Totti comeback i AS Roma efter en lång skadeperiod. Motståndet var Inter, men jag tänker inte lägga ner någon tid på att skriva om hur Zlatan stal hela showen. Det finns det andra människor som sköter så bra redan. Jag tänker istället skriva om den fotbollsspelare som har betytt överlägset mest för mig i mitt liv, och hur kärleken började.

Det var EM 2000. Jag var tio år. Italien mötte Holland i semifinalen och matchen slutade med straffläggning. Då hände detta.

Totti lade den mest fantastiska straff jag någonsin hade sett och jag var helt tagen. Mitt tioåriga fotbollshjärta började bulta, högt och snabbt.

Detta resulterade i att jag kände att jag var tvungen att skriva ett brev till denne man. Jag tog fram papper och penna och skrev ett två sidor långt brev på min bästa engelska. Pappa fick hjälpa mig med stavningen. Brevet innehöll alla mina känslor för Tottis fantastiska fotbollsspel och jag förklarade hur mycket jag avgudade honom. Jag skrev också hur gärna jag skulle vilja åka till Italien och se honom spela, men att min familj tyvärr inte hade råd. Jag avslutade med att be om hans autograf och skrev ner min adress. Jag postade sedan brevet till:

Francesco Totti
AS Roma
Roma
Italia

Jag hade ju ingen aning om vilken adress han kunde tänkas ha.
Det gick lång tid utan att någonting hände, men det hindrade inte mig från att kika i brevlådan varje dag. Sedan hände det. Den 14 februari året efter, 2001, låg det ett vitt kuvert i brevlådan med tre frimärken från Rom. Min adress var handskriven. Mitt hjärta tog ett skutt. Brevet från Rom innehöll ett kort på Totti med hans autograf på. Lyckan var total.

Det finns fortfarande människor som försöker tuta i mig att autografen inte skulle vara äkta, men det finns ingenting, verkligen ingenting, som kan få mig att tro det. Nu står kortet på min vinylspelare i mitt rum, inramad i en guldram med silverhjärtan på.

Nu, åtta år senare, känns det som att Francesco Totti är en gammal vän till mig. Och jag kommer alltid att försvara honom, trots filmningar, fult spel, spottloskor i motspelares ansikten och dåligt uppträdande mot domare. Han är trots allt Francesco Totti.

Den lille fransmannen

Samir Nasri, född 20 juni 1987, är den franska fotbollsspelaren som jag spår kommer att frälsa Arsenal denna säsong. Det sägs att han är den nya Zidane, men det här är någonting betydligt mycket finare.

Nasri har det där som Arsenal oftast saknar, nämligen det lilla extra som gör att laget lyfts upp. Det är näst intill omöjligt att sätta fingret på vad det är för speciell egenskap den lille fransmannen besitter, men det är någonting stort. Och någonting väldigt ovanligt. Han finns där när chanserna dyker upp, och han satsar, även om det inte är ett uppenbart läge.

Jag skulle kunna tjata på i all oändlighet om hur fantastisk denne man är. Men det ska jag inte göra. Jag tror att jag har varit tydlig nog. Nu postar jag istället ett klipp på ett mål han gjorde när Arsenal mötte Twente. En match som Arsenal vann med 4-0. Det kan tyckas att målet inte är världens snyggaste, och det håller jag med om, men han skapar något ur tomma intet och spelar offensivt och positivt. Och det är i alla fall vad som enligt mig kännetecknar en fin fotbollsspelare.

(Finns det förresten någonting mer fulländat än en fransman som spelar fotboll på det sätt som Samir Nasri gör? Det tål att diskuteras.)

(I don't want to go to) Chelsea

Nu är jag rädd. Riktigt rädd. Och den här gången är det inte någon rädsla över ett ojämnt fotbollslag som Manchester City. Nej, nu handlar det om ett av de fyra mest överlägsna fotbollslagen i Premier League. Rubriken hintar om vilket det är.

Chelsea vann idag över Middlesbrough med 5-0. Sådana storvinster i Premier League är få förunnade och verkligen inte en dussinvara. Det tyder på total utklassning. Jag tänker dock inte använda min blogg till att hylla ett lag som Chelsea. Men respekten finns där. I allra högsta grad.

Arsenal vann också idag. Över Everton med 3-1. Stabil och bländande fin fotboll. Samir Nasri är Arsenals nästa storspelare. Han har redan nu legendpotential och jag antar att det är fler än jag som intresserat och med stort nöje kommer att följa hans utveckling i Arsenal. För där kommer han, till min stora belåtenhet, att stanna länge.

The little Mozart

Thomás Rosický, även känd som världens bästa vänstermittfältare, lyser verkligen med sin frånvaro i Arsenal. I januari i år drog han på sig en ytterst märklig skada i sitt knä som läkarna ännu inte fått kontroll på och han spås vara tillbaka efter jul, då han har varit borta från spel i ungefär ett år. Detta inlägg är en hyllning till Rosický, en spelare av yttersta vikt för både sitt klubblag och landslag.

Rosický är en man som i match efter match har bländat oss med sin fantastiska bollkontroll och otroliga förmåga att göra mål. Hans skott är livsfarligt och hans prestationer på mittfältet är inte någonting som växer på träd. Verkar jag partisk? Det är helt rätt. Det är omöjligt att vara objektiv när man pratar om världens bästa vänstermittfältare. Det är omöjligt att vara objektiv överhuvudtaget, men det är en helt annan diskussion.

Nu tänkte jag posta ett klipp på ett ytterst vackert mål. Samarbetet mellan Rosický och Hleb är så fint att man smälter.

(Detta inlägg bör inte läsas om man inte gillar Rosický, med risk för irritation. Inlägget är inte objektivt någonstans, så om någon skulle vara ute efter objektiva analyser har denna människa hamnat helt fel).

Minut 93

Det är något magiskt med den nittiotredje minuten i en fotbollsmatch. Speciellt om det är exakt tre minuters tillägg. Fotbollsmatcher når ofta sitt klimax i andra halvlek, det är i slutet allt händer och det är då det börjar bli som mest intressant. Lagen inser att matchbilden måste ändras, eller behållas, och då krävs uppoffringar och kreativt skapande.

När jag tänker på kombinationen Arsenal och minut 93 blir jag varm inombords. När jag, min bror och min far satt på Emirates Stadium den 1 mars 2008 låg Arsenal under med ett mål (ett självmål, till råga på allt) i hela matchen, men någonting hände i matchens sista minut, den nittiotredje. Nicklas Bendtner kvitterade. Även i lördagens oavgjorda match mot Sunderland kvitterade Arsenal i samma minut.

Blir det tre tilläggsminuter i en match där Arsenal antingen ligger under med udda målet, eller där det står oavgjort, har jag nästan börjat ta för givet att någonting ska hända i sista minuten. Nu är det ju dock så att det inte är många matcher då Arsenal ligger under eller har oavgjort då det bara är en minut kvar. Men det spelar mindre roll. Man förlorar aldrig hoppet.

Frustrationen

Jag tycker oftast att det är otroligt obefogat att klaga på domares beslut i fotbollsmatcher, men nu är jag upprörd på riktigt. Arsenal mötte idag Sunderland på Stadium of Light och jag vet inte hur jag bäst ska beskriva den matchen. En enda stor gröt. Ungefär. Sunderland hade nio man i eget straffområde så fort Arsenal hade ett anfall, vilket i sig är en otroligt smart taktik mot ett lag som Arsenal eftersom att det inte går att spela sönder dem.

Hur som haver. En linjedomare har en uppgift under en fotbollsmatch - att hålla koll på linjerna. Hur kommer det sig då att Arsenal kunde få ett bortdömt mål efter att bollen, enligt ena linjedomaren, redan hade passerat kortlinjen när så inte alls var fallet? Jag vet att det finns många tänkbara förklaringar. Domaren var skymd, domaren stod inte i linje och så vidare. Men, herregud, man ska alltid fria hellre än vad man fäller. Det är en regel.

Jag antar att detta känns extra hårt eftersom att Arsenal hade allt i matchen, förutom just mål. När de sedan lyckas med detta, på ett rätt och välförtjänt sätt, känns det bara fel att de inte fick målet.

Arsenal har inte råd att spela oavgjort mot ett lag som Sunderland. Och de har verkligen inte råd att förlora mot ett lag som Hull City. Skärpning. Det känns som att det är på sin plats att Wenger tänker över sin taktik. För det som är mest frustrerande av allt är att jag är mycket väl medveten om hur fantastiska Arsenal är när de spelar på toppen av sin kapacitet. Jag kan säga det hur många gånger som helst. Wenger är expert på att låta supertalangerna komma till sin rätt och ge dem den plats de behöver. Men nu måste det hända något. Detta inlägg går i bitterhetens tecken och jag hoppas att jag kommer att vara lugnare imorgon.

En idé - två utgångar

Den 5 december 1982 gav sig Johan Cruyff på en straffvariant som blev mycket uppmärksammad och populär. Istället för att lägga straffen som en straff normalt sätt brukar läggas, valde han att passa en medspelare för att sedan själv placera bollen i mål.

23 år senare, den 22 oktober 2005, försökte sig Robert Pirès på samma sak, dock inte med samma resultat. Detta är ett skolexempel på hur man på bästa sätt bränner en straff. Pinsamt Pirès, pinsamt.

Man ska aldrig försöka sig på att upprepa någonting som någon annan har gjort innan. Man ska inte ens försöka sig på att upprepa någonting man själv har gjort innan, om det man gjorde blev berömt och omtyckt. Tänk bara på när Totti, flera år senare, försökte upprepa sin eminenta straff från EM 2000 då Italien mötte Holland i semifinalen. Det blir aldrig lika bra.