Legend #2

Thierry Henry är en man som under sin tid i Arsenal åstadkom en hel del. Därför tänker jag bjuda på ett mål av denne man. Det fantastiska med detta klipp är dock inte målet, det är kommentatorn.

Att vinna

Igår satt jag, Sebastian, Elias och pappa bänkade framför teven för att se lottningen av Champions League. Arsenal är i grupp G tillsammans med Porto, Fenerbahce och Dynamo Kiev. Det största hotet borde vara Porto, som vann Champions League 2004 där de mötte AS Monaco i finalen. Men även Fenerbahce, med legenden Zico som tränare, har en tendens att alltid gå långt i Champions League.

Hur som haver, vi får se hur det går. Jag vet att de flesta ser Arsenal som totalt uträknade, att laget är för ungt, orutinerat och oerfaret. Jag medger att ett fotbollslag med en medelålder på 23 år på pappret kanske inte låter så skräckinjagande. Men då har man aldrig sett Arsenal och definitivt inte insett lagets kapacitet. Att vara ung fotbollsspelare innebär brist på rutin och erfarenhet, det är en självklarhet, men jag tror inte att detta alltid behöver behöva vara någonting negativt. Fotboll är någonting som spelas här och nu, och när man är ute på planen och tar ett beslut om vad man ska göra av bollen finns det ingen tid till att tänka igenom vad man gjorde i senaste matchen. Det handlar om det direkta, det handlar om konst som skapas precis när det händer. När fotboll börjar spelas på rutin är sporten död.

En slags hyllning

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda detta inlägg. Det ska handla om en spelare, en spelare som är väldigt speciell på både positiva och negativa sätt. Philippe Senderos, schweizaren med den ständigt bekymrade uppsynen, är Arsenalspelaren som som detta inlägg kommer att handla om.

Senderos har nu lämnat Arsenal och blivit ulånad till AC Milan. Jag har alltid sagt att jag inte gillar Senderos, tyckt att han har varit otroligt klantig, gjort för många självmål och jag har kommit på mig själv med att vara nervös så fort han är i närheten av bollen. Men nu är det annorlunda. Once a Gunner, always a Gunner, så att säga. Ränderna går aldrig ur. Om någon på kvällen den första mars tidigare i år hade frågat mig om vad jag tyckte om honom hade jag antagligen bara suckat. Då hade jag precis lämnat min stol på Emirates Stadium där jag tidigare hade sett honom skjuta in bollen i fel mål. Nu känner jag dock en saknad, en saknad som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag antar att allting började när jag hörde att han hade tagit på sig allt ansvar för att Arsenal åkte ur Champions League i år, och allt blev värre när jag såg hans ledsna och bekymrade ansikte framför mig. Jag tyckte synd om honom, och plötsligt insåg jag att han absolut aldrig fick lämna Arsenal.

Men nu är det som det är, och att skriva det här inlägget gör att det faktiskt känns lite bättre. Så, Philippe Senderos, detta är en hyllning till dig. Och, som sagt: Once a Gunner, always a Gunner.

Bakslaget på Craven Cottage

För några timmar sedan såg jag, och säkert väldigt många andra, Arsenal förlora mot Fulham på Craven Cottage inför ca 25000 åskådare i omgång två av denna säsong av Premier League. Det tar emot att säga att Arsenals spel inte alls motsvarade deras kapacitet. Bollinnehavet var, som vanligt, totalt överlägset, men ett överlägset bollinnehav är tyvärr inte alltid synonymt med målgörande och inte heller en garanti för att det ska bli några mål gjorda överhuvudtaget.

Arsenal är kända för sitt positiva och offensiva spel, för sin otroliga känsla för effektivt passningsspel och förmågan att kunna spela sig ur alla situationer. Trots detta är det någonting väldigt viktigt som saknas. Målen. För att mål ska bli gjorda krävs det någon, eller några, utpräglade målskyttar. Det finns ingen i Arsenal som ser det som en självklarhet att ta tag i det uppenbara problem som detta medför. Avsluten blir lätt hafsiga och ofokuserade.

Det som behövs är en spelare som vågar ta detta ansvar, någon som vågar vara aningen mer egoistisk utan att glömma bort att det finns 10 medspelare på planen. Tills någon lär sig det här får vi Arsenalsupporters helt enkelt nöja oss med den alltid offsidespringande Adebayor, som då och då bländar oss med sina otroliga tekniska färdigheter och förmåga att göra mål.

Nu ska alla läsare få ta del av det enda mål som gjordes på Craven Cottage denna ödesdigra kväll. Gallas tappar markering på en hörna, vilket resulterar i detta skitmål.

Ikväll är det synd om min pojkvän också eftersom att Ipswich förlorade mot Wolverhampton med 0-2 hemma på Portman Road. Till och med Ipswichs manager Jim Magilton säger i efterhand att det var pinsamt dåligt. Det kanske blir bättre nu när Ivan Campo snart kommer in i startelvan.

Legend #1

Om jag är tvungen att välja en Arsenalspelare genom tiderna som är min absoluta favorit behöver jag inte särskilt lång betänketid. Svaret blir, och kommer nog alltid att bli, Dennis Bergkamp. Därför har jag i det här inlägget valt att posta ett klipp på ett mål som, enligt mig, är bland det snyggaste som gjorts i Premier League. Så, titta och njut.

Introduktion

Jag har aldrig varit en bra bloggare. I teorin låter det fantastiskt, i praktiken blir det oerhört tröttsamt. Det enda jag någonsin har kunnat skriva passionerat om har människor aldrig haft något intresse av att läsa. Men nu har jag bestämt mig. Jag trotsar dessa människor och startar den här bloggen. En blogg som kommer att handla om det som har varit en oerhört stor del av mitt liv de senaste åtta åren, nämligen Arsenal. Och fotboll i största allmänhet.

Nu är det bara den kritiska punkten som återstår. Att locka läsare. Eftersom att det inte finns någon i min vänskapskrets som är ett dugg intresserad finns det inget stöd att hämta där. Jag får helt enkelt lita på att det finns människor med förnuft.