Senderos har nu lämnat Arsenal och blivit ulånad till AC Milan. Jag har alltid sagt att jag inte gillar Senderos, tyckt att han har varit otroligt klantig, gjort för många självmål och jag har kommit på mig själv med att vara nervös så fort han är i närheten av bollen. Men nu är det annorlunda. Once a Gunner, always a Gunner, så att säga. Ränderna går aldrig ur. Om någon på kvällen den första mars tidigare i år hade frågat mig om vad jag tyckte om honom hade jag antagligen bara suckat. Då hade jag precis lämnat min stol på Emirates Stadium där jag tidigare hade sett honom skjuta in bollen i fel mål. Nu känner jag dock en saknad, en saknad som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag antar att allting började när jag hörde att han hade tagit på sig allt ansvar för att Arsenal åkte ur Champions League i år, och allt blev värre när jag såg hans ledsna och bekymrade ansikte framför mig. Jag tyckte synd om honom, och plötsligt insåg jag att han absolut aldrig fick lämna Arsenal.
Men nu är det som det är, och att skriva det här inlägget gör att det faktiskt känns lite bättre. Så, Philippe Senderos, detta är en hyllning till dig. Och, som sagt: Once a Gunner, always a Gunner.
1 kommentar:
Arsenal har (hade) Senderos, vi har Paulo Ferreira; närmast outhärdliga säkerhetsrisker men med rara, förlåtande uppsyner som gör att man inte riktigt förmår att ogilla dem. Senderos var ju även känd som PL:s kanske mest intellektuella spelare med en boksamling som hade lämnat vem som helst avundsjuk. Lägger man därtill alla generösa närkamper mot Drogba genom åren så vill jag nog påstå att Senderos var min Arsenal-favorit (vilket förvisso inte säger mycket).
Skicka en kommentar