Giganterna

I torsdags, mina vänner, var jag med om det fjärde största ögonblicket i mitt liv. Sebastian och jag strosade runt på stan och befann oss på Drottninggatan. Jag råkar lägga ögonen på en man som står och köper korv vid en korvkiosk. Och nu till det bästa, mannen som står och köper korv visar sig vara självaste Tommy Körberg.

Jag och Sebastian bestämmer oss för att följa efter honom en bit. Vi gick efter honom ner på Gamla Brogatan, och då inträffar detta:

Tommy Körberg slänger sitt korvpapper i en papperskorg.

Vi fortsatte att gå efter honom ner på Gamla Brogatan, tills vi kom fram till Vasagatan. Tommy Körberg börjar då gå över gatan och Sebastian och jag bestämmer oss för att vi inte orkar följa efter honom längre. Då inträffar detta:

Först såg jag inte riktigt vem det var Tommy stannade för att konversera med. Men sedan gick det upp för mig. Det var Jan Malmsjö! Ungefär vid denna tidpunkt började jag känna mig som en trettonåring som precis hade sett sina största idoler. Det var fantastiskt. Jan Malmsjö började sedan gå emot mig och Sebastian. Han gick in på en kiosk på Vasagatan för att köpa en tidning, sedan fortsatte han tillbaka samma väg som Tommy Körberg gick. Troligtvis skulle de till sceningången på Oscarsteatern och repetera inför My Fair Lady, som jag för övrigt ska besöka.

Jag ångrar nu att jag inte gick fram och sa hej. Tommy Körberg, mannen som har varit en stor del av min uppväxt och som jag har sett live fler gånger än jag kan minnas. Jan Malmsjö, mannen som gick ned på knä för mig när jag var på Lasse Berghagens femtioårskalas och presenterade sig. De två giganterna, de två essen.

Det här kommer jag att leva på ett bra tag framöver.

CNN

Scenario: Jag och pappa sitter i vardagsrummet. Jag äter fisk och potatismos. Vi tittar på CNN och pappa börjar berätta om sina dagar som nattportier på seglarhotellet i Sandhamn och konversationerna han hade med Ted Turner varje natt i två veckor. Han beskrev utförligt Ted Turners gester och kroppsspråk, hans sinne för humor och intellektuella utsvävningar.

Jag trivdes.

Säsongen

Julafton, snöänglar och julbelysning i all ära, men det bästa med vintern är ändå att skidsäsongen sätter igång igen. Och då syftar jag inte på den alpina världscupen, det är längdskidorna som är det jag alltid ser fram emot. Det bästa av allt är den tunga och klassiska femmilen i Holmenkollen, där Anders Södergren utklassade allt motstånd förra säsongen.

De svenska damerna och herrarna har redan hunnit imponera med en andra- och tredjeplats i stafetten. Mycket tack vare Marcus Hellner på herrarnas sida, som är helt fantastisk. Nu ser jag fram emot att skidskyttet sätter igång, och att Björn Ferry är precis lika skön som han alltid brukar vara. Han är trots allt Sveriges coolaste idrottare. Förutom Zlatan.

Kärleksförklaringen

"Du vet konstiga saker och du skrattar åt mig."
Jag älskar dig också.

-

Jag tänkte precis författa ett väldigt fint och innehållsrikt blogginlägg, men då började det tjuta som in i bomben i alla skolans lokaler och alla visste vad det var dags för. Brandövning. Hela skolans elever slussades ut och samlades vid kyrkan i Vanadislunden. Alla ettor och tvåor kastade snöbollar som om de vore tretton år och livet stod på spel. Nu är jag alldeles för sur för att skriva. Är det fel att jag känner mig gammal?

Sveriges riksdag

Öppet hus i riksdagen. Den meningen klingar falsk. Senast jag var där var 11 år sedan, då agerade mamma sällskap. Eller om det var tvärtom, att jag agerade mammas sällskap. Hur som haver.

Jag och min mor gick runt i riksdagen och botaniserade bland partimedlemmar och godis som de olika partierna delade ut, och jag måste erkänna att det var godiset som då lockade mest. Plötsligt kom det fram en fotograf och började konversera med min mamma. Fotografen hade en ballong i handen. Mamma vände sig mot mig och såg nöjd ut, hon berättade att jag skulle få vara med på ett kort i Dagens Nyheter. Vi gick in i kammaren och jag placerades i en stol, stolen bredvid talmansstolen, för i talmansstolen fick man minsann inte sitta.

Fotografen gav mig ballongen hon hade tagit med sig. Jag skulle hasa ner på stolen så att jag bara syntes från nästan och uppåt, sedan skulle jag titta upp på ballongen jag hade i handen. Vad jag då var alldeles för ung och ointresserad av för att tänka på var vilket parti ballongen representerade.

I efterhand har jag undrat hur mamma kunde tillåta mig att ställa upp på ett foto för Dagens Nyheter med en Kristdemokraternaballong i näven. Hon försvarar sig med att jag tyckte att ballongen var fin. Jag vill inte längre kännas vid att detta foto existerar, men det finns på mammas jobb uppnålad på en anslagstavla. Jag ska aldrig låta mina framtida barn posera med en Kristdemokraternaballong.

I lördags var det i alla fall dags igen för ett besök i riksdagen, och denna gång var Sebastian med mig. Det kändes tryggare, han skulle aldrig tillåta något så fasligt som det mamma gjorde en gång för 11 år sedan. Den här gången tog jag två geléhallon och en pin från Vänsterpartiet. Det kändes som en revansch.

Misstaget

Sebastian om Bear Quartet:

"De är genier, kom inte här och säg någonting om att sjunga i burk!"

Citatet handlar om EP-versionen av Blizzard, och det är förresten inget fel med att sjunga i en burk.

(Arsenaluppdatering: Gallas har tidigare i veckan kritiserat klubben i media, vilket nu har lett till att Wenger har stulit kaptensbindeln från honom samt att han inte får följa med till Manchester imorgon för en väldigt viktig match. Det spekuleras även om att han ska säljas i januari, men det är, som tur är, bara spekulationer.)

Insikten

Det var i måndags det inträffade. Klockan var 07.31 och jag satt på tunnelbanan på väg till min första skoldag på fem veckor. Behöver jag redogöra för hur jag kände mig inombords? Icke. Det hela var så uppenbart, hela jag var i desperat behov av att lyssna på Morrissey. Mannen som under vad som känns som hundratals år har gett upphov till både extrem lycka och de värsta av stunder, men som jag ändå på något sätt lämnade bakom mig för ett par år sedan. Utan att lyckas, utan att ens vilja lyckas. Och jag vet inte om jag ens försökte, eller hade för avsikt att försöka. Det bara blev så.

Jag bestämde mig för att lyssna på Bona Drag, och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min sinnesstämning när de första sekunderna av Piccadilly Palare drog igång. Jag tror att många har upplevt det förut, känslan av att allting kommer tillbaka.

Och sedan: Will Never Marry. Början, mitten, slutet. Fortsättningen och det återkommande. Jag dog.

Utvecklingen

Denna blogg är från och med nu omstrukturerad. Jag kan inte tjata på om Arsenal i all evinnerlighet. Nu är detta sidan man ska besöka om man finner något intresse i att läsa om mina, oftast orelevanta, upptåg och äventyr.

PS. Wenger still made me do it.

Till Wenger

Frustrationen. Tänk att alla spelare i ett fotbollslag har valt att spela dåligt på samma gång. Den tendensen ter sig väldigt förvirrande. Det är inte bara frustrationen över att Arsenal förlorar matcher som de borde vinna utan större ansträngning, det är även en otroligt stor oro över att laget inte har en tillräckligt hög lägstanivå. Snarare en pinsamt låg.

Att Adebayor har börjat tjäna så otroligt mycket pengar verkar onekligen ha stigit honom åt huvudet. Han har sina gyllene stunder, helt klart, men han är helt enkelt inte tillräckligt jämn. Han spelar tyvärr inte tillräckligt bra för de pengar han tjänar, och enligt mig är det just nu inte värt att ha kvar honom. Och detta tar emot att säga, för Adebayor är fantastiskt. Det handlar helt enkelt om att prestera, och börjar han inte göra detta igen blir hela Arsenal en gnutta skevt. Laget, och publiken, började vänja sig vid att Adebayor alltid gjorde det han skulle och när detta inte är aktuellt längre försvinner någonting stort att se upp till för resten av laget. Om inte Adebayor börjar göra det han en gång gjorde är det någon annan som måste ta det ansvaret, och just nu finns ingen självklar kandidat. Det skulle möjligtvis kunna vara Nasri, som i och med sitt intåg i Arsenal förde med sig någonting nytt och färskt, som klubben tacksamt tog emot.

Jag måste också hylla Almunia. Trots att han är uppbackad av tio spelare som inte verkar veta varken ut eller in tar han ändå sitt ansvar och räddar laget från total förnedring. Han räddar straffar och gör vad han kan, och han gör det med bravur, men en målvakt kan inte ensam vinna en fotbollsmatch. Mer Almuniamentalitet, tack.

Mittfältet är verkligen inte vad det en gång var. En Fábregas vars målform helt raderades i och med att det blev en ny säsong måste helt enkelt rycka upp sig, för det råder ingen tvivel om att han är en bländande fotbollsspelare. Och det ifrågasätter tydligen inte Wenger, för trots att Fábregas formkurva har dalat har han ändå en självklar plats i startelvan. Jag säger inte att det är dags för ett byte nu, men snart kan det komma att bli aktuellt att sätta in någon annan på mittfältet i hans ställe.

Det är dags att inse att det aldrig kommer komma tillbaka en Henry eller en Bergkamp. Det är dags att börja jobba med det som finns, och att det finns talang och potential är århundradets självklarhet. Det behöver bara slipas till. För Arsenal måste jobba på sin jämnhet som lag, annars är ligan förlorad.

Vinnaren

I lördags gästade Manchester United Emirates Stadium för vad som sedan skulle bli den största lättnaden, och den största gnista hopp, jag varit med om på mycket länge när det gäller fotboll.

Jag kan inte nog lovorda den lille fransmannen Samir Nasri och hans otroliga kapacitet och fotbollsspel. Jag kan inte nog lovorda Wenger, som trots motgångar ändå vågar stå upp för det han tror på och vågar satsa på det han själv anser vara det bästa, när de allra flesta kritiserar honom för hans naivitet. Arsenal är hopp. Även om chansningarna inte alltid går hem och även om Arsenal ibland, dock ytterst sällan, spelar på pojklagsnivå, så är det värt det. Det är värt precis allting. För när Arsenal spelar som bäst, på toppen av deras kapacitet, så är det verkligen bländande och det finns inte ord som kan beskriva lagets genialitet.

Denna kärleksförklaring är befogad.

Gaël

Arsenal förlorade igår mot Stoke. En uppenbar besvikelse, såklart. Ett Arsenal med en otrolig brist på effektiv spelidé, som de annars är mästare på. Det positiva och offensiva var som bortblåst.

Trots detta inträffade någonting fantastiskt i gårdagens match. Gaël Clichy gjorde sitt första mål i Arsenaltröjan. Som jag har väntat på detta tillfälle. Clichy, som jag brukar se som Arsenals bästa och pålitligaste fotbollsspelare, har äntligen lyckats. Då är förluster mindre viktiga. Och just nu är Clichy världens, enligt mig, bästa fotbollsspelare.