Insikten

Det var i måndags det inträffade. Klockan var 07.31 och jag satt på tunnelbanan på väg till min första skoldag på fem veckor. Behöver jag redogöra för hur jag kände mig inombords? Icke. Det hela var så uppenbart, hela jag var i desperat behov av att lyssna på Morrissey. Mannen som under vad som känns som hundratals år har gett upphov till både extrem lycka och de värsta av stunder, men som jag ändå på något sätt lämnade bakom mig för ett par år sedan. Utan att lyckas, utan att ens vilja lyckas. Och jag vet inte om jag ens försökte, eller hade för avsikt att försöka. Det bara blev så.

Jag bestämde mig för att lyssna på Bona Drag, och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min sinnesstämning när de första sekunderna av Piccadilly Palare drog igång. Jag tror att många har upplevt det förut, känslan av att allting kommer tillbaka.

Och sedan: Will Never Marry. Början, mitten, slutet. Fortsättningen och det återkommande. Jag dog.