Att åstadkomma

Varför är det så typiskt tjejer, speciellt i min ålder, att ha så himla höga mål och ambitioner? De flesta luncher nuförtiden handlar mest om vad som ska hända efter studenten, och rädslan över vad som inte ska hända. Det finns en märkbar rädsla över att inte åstadkomma precis allting man vill göra, en rädsla som bidrar till ändlöst ångesttjatter över en kaffe med en vän. Alla vill bli någonting. Alla vill ha en topputbildning, alla vill lyckas.

Jag har ännu inte stiftat bekanskap med ångesten över att inte lyckas. Visst det är självklart att jag också vill lyckas, men jag har ingen aning om med vad. Än. Livet i allmänhet, kanske. Kärleken i synnerhet.

Alla vill resa jorden runt, alla vill flytta till New York. Det enda jag vet att jag ska göra i resväg är att lämna Stockholm för Göteborg. Vad som händer sedan har jag inte hunnit planera, och jag kan inte påstå att jag vill planera det heller.

Jag kan många gånger tycka att människor tänker för mycket. Jag tänker också, ofta och mycket, men inte på sådant som framkallar framtidsångest. Jag säger inte att jag är någon expert på ämnet, men livet är så mycket mer än en advokatutbildning. Det har hänt någon enstaka gång att jag har börjat med skolarbeten och uppsatser långt innan inlämningsdatumet, men nästan alltid sitter jag och gör allting kvällen innan. Det har alltid varit så, och jag har inte funnit några problem med det. Framförhållning är inte min bästa vän, men jag trivs med det.

Jag är hundra procent säker på att allt löser sig ändå. Så har det alltid varit. Och antagligen är det mig det är fel på, vem som helst förstår väl att man måste ha en utbildning. Vem som helst förstår väl att man måste göra någonting bra av sitt liv, den lilla tid man lever. Jag orkar dock inte förstå det just nu. En vacker dag kommer det att gå upp för mig också, men när det väl gör det tänker jag inte vara förberedd.