Blödighet

Herregud, de senaste veckorna har jag märkt att jag måste vara världens kanske blödigaste människa. Det räcker med att någon säger någonting fint, bara ger en komplimang som kanske inte betyder så mycket i det stora hela, för att jag ska bli rörd.

Blödigheten utmärker sig som mest när det är olika sorters galor på TV, vilket inte borde beröra eftersom att det är så tillrättalagt och förutsägbart, men ibland kommer de där ärliga människorna fram. De där människorna som faktiskt är genuint tacksamma, de där människorna som verkligen brinner för någonting och ägnar sitt liv åt att jobba för sin sak, för att uppnå någonting med ett otroligt stort personligt värde.

Praktexemplet är idrottsutövare. De har vigt sitt liv åt träning, åt att nå toppen. De kanske aldrig når toppen, och om de väl skulle lyckas måste de kämpa hårdare än någonsin för att stanna där. Jag tycker att det är någonting vackert över detta.

När Göteborg vann SM-guld i fotboll 2007 grät jag många glädjetårar. Jag har inte mycket till övers för Allsvenskan och tycker inte heller att Göteborg är ett vidare roligt fotbollslag, men att se denna sammansättning av människor fira sin framgång efter så mycket slit gjorde mig mållös. Eller när Fábregas sköt in ledningsmålet i åttondelsfinalen i Champions League mot Milan förra året. Han blev så glad att han inte visste vad han skulle göra med sig själv och man kunde skymta några tårar rinna ner för hans kinder. Glädjen var så otroligt ärlig och träffande och lämnade mig återigen mållös.

Det är ärligheten som är slående. Den ärliga glädjen eller den ärliga sorgen. Det är den som får mig att beundra och se upp till människor, och det är den som får mig att inse vad det egentligen är som spelar någon roll. Och jag konstaterar gång på gång att det inte är den polerade ytan.