Kultur

Jag är otroligt tacksam över att mina föräldrar har låtit mig växa upp med teater, sång, musik och kultur i alla dess former. För mig är det inget konstigt med att gå på Dramaten, Stadsteatern, Oscarsteatern eller sitta på körläktaren i Konserthuset och njuta av Mahlers sjua, bara för att nämna något. Det är heller inget konstigt med att avguda människor som Jan Malmsjö och andra skådespelargiganter, för detta är hela min uppväxt. Mamma har tagit med mig på operor, musikaler och teaterpjäser och pappa har tagit med mig på olika sorters konserter i Konserthuset så länge jag kan minnas.

Att sedan titta sig om i publiken och observera att medelåldern ligger på, låt oss säga, 60 år, är däremot någonting väldigt konstigt. Det är ytterst sällan man ser ungdomar på dessa typer av evenemang, vilket är sorgligt. Att sitta på Dramaten och njuta av skådespelet som pågår på scenen framför ens ögon är en väldigt speciell upplevelse, man glömmer bort att man sitter i en fullsatt teatersalong och det känns istället som att det pågående skådespelet enbart är till för en själv. Jag struntar i att beskriva denna känsla utförligare, det blir ändå bara taffliga försök. Jag kan dock i min ensamhet konstatera att dessa uteblivna ungdomar inte har någon aning om vad de missar.