Framtid

Hör och häpna, för en gångs skull känner jag mig faktiskt riktigt uppstyrd när det gäller framtidsplaner.

Jag har sökt praktisk filosofi, socialpsykologi och sociologi på Göteborgs universitet till hösten och i sommar ska jag läsa sociologi och populärkultur samt Amerikas internationella relationer på distans. Jag har även köplats 2-5 på de flesta studentbostäder i Göteborg om jag skulle vara intresserad av det, annars finns det ett par andra lägenheter som verkar goda.

Det är uppstyrt och genomtänkt. Det är inte varje dag.

Favorit

Truman Streckfus Persons, I love you.

Uppdatering

Jag har nu befunnit mig i Göteborg i en månad, större delen av tiden har spenderats utan dator vilket har inneburit vissa begränsningar. Om en timme är jag dock på väg tillbaka till Stockholm. Det känns en aning konstigt.

Östra Torsrud

De senaste dagarna har jag befunnit mig i Östra Torsrud, där stillheten och tystnaden har tagit över och inte lämnat kvar mycket plats till någonting annat.

Nu är det Göteborg som gäller i en månad ungefär.

Eduardo

Just nu är stundande fotbollstjat väldigt befogat. Eduardo är tillbaka efter nästan exakt ett år, efter att ha fått foten i princip avsliten. Och vilket återvändande! Han stod för två av de fyra mål som Arsenal gjorde i dagens match i FA-cupen mot Cardiff. Det är nästan så att man blir religiös.

Kyrksjön

Sebastian blev barn på nytt när han placerades på isen. Han ville se hur långt han kunde glida, vilket visade sig vara väldigt långt.

Att försöka

Jag sitter för närvarande och arbetar med annonser för Stoppa Gatuvåldet. Det är precis lika tråkigt som det låter, men jag antar att även det fyller sin funktion.

Jag har kommit in i en fas då planering är min största och viktigaste sysselsättning. Att sedan följa planeringarna och åstadkomma någonting vettigt är en annan femma, men jag känner att jag har kommit en bit på vägen. Strukturen har sedan länge varit försvunnen och jag gör mitt bästa för att få den på fötter igen.

Om fyra månader kommer alla rutiner att försvinna och jag måste förbereda mig mentalt på det kaos som efter ett tag kommer att infinna sig och bli ett faktum. Det handlar helt enkelt om att strukturera och planera innan det hela utbryter, och det kommer att bli en utmaning.

(Du glömmer väl inte att anteckna nu, Rebecka?)

Framförhållning

Idag har jag och Sebastian spanat in sängstommar, madrasser och soffor som kan tänkas bli aktuella när vi flyttar ihop i en ny lägenhet i Göteborg. Jag har fått mersmak. Nu är jag väldigt intresserad av att kolla upp gardiner, mattor, handdukskrokar och dylikt. Man måste ju vara förberedd.

Kevin

Den artonde december förra året blev jag faster till världens sötaste Kevin. Jag smälter inombords bara av att tänka på det, och när jag träffar honom kommer jag på mig själv med att sitta och glo på honom med ett fånigt flin på läpparna. Han är så söt att klockorna stannar.

Slummer

När man ska sova ska man sova ordentligt. Man ska inte lägga sig i sängen, sluta sina ögon och säga till sig själv att man sannerligen bara ska blunda i tio minuter. Detta händer mig varje dag, och av någon konstig anledning tror jag att jag ska klara av att gå upp varje gång.

Jag måste dock få lov att tillstå att jag är väl förberedd. Jag ställer min alarmklocka på mobilen och lägger huvudet på den av mina kuddar som är mest obekväm. Jag anstränger mig verkligen när min alarmsignal (Lipstick med Buzzcocks) sätter igång på högsta volym, men i slutändan avfärdar jag det alltid som meningslöst och irriterande oljud, stänger av alarmet, vänder mig om och somnar om. När jag sedan vaknar med ett ryck några timmar senare, sätter jag mig på sängkanten och svär tyst för mig själv tills det känns bra igen.

Vad jag ville ha sagt med detta är att det inte är vidare angenämt att somna vid halv åtta på kvällen och vakna vid halv ett på natten när man vet att man måste gå upp klockan nio och verkligen, verkligen inte kan sova. Nu är det dags för nattmat.

Citat

"Ni låter värre än 50 personer som sjunger Håkan Hellström på Baba Sonic."

Sagt i torsdags på Bonden Bar när jag, Amanda, Katta och Malin hade allsång till Does Your Mother Know med Abba. Folk borde lära sig att uppskatta engagemang och inlevelse i större utsträckning.

Kultur

Jag är otroligt tacksam över att mina föräldrar har låtit mig växa upp med teater, sång, musik och kultur i alla dess former. För mig är det inget konstigt med att gå på Dramaten, Stadsteatern, Oscarsteatern eller sitta på körläktaren i Konserthuset och njuta av Mahlers sjua, bara för att nämna något. Det är heller inget konstigt med att avguda människor som Jan Malmsjö och andra skådespelargiganter, för detta är hela min uppväxt. Mamma har tagit med mig på operor, musikaler och teaterpjäser och pappa har tagit med mig på olika sorters konserter i Konserthuset så länge jag kan minnas.

Att sedan titta sig om i publiken och observera att medelåldern ligger på, låt oss säga, 60 år, är däremot någonting väldigt konstigt. Det är ytterst sällan man ser ungdomar på dessa typer av evenemang, vilket är sorgligt. Att sitta på Dramaten och njuta av skådespelet som pågår på scenen framför ens ögon är en väldigt speciell upplevelse, man glömmer bort att man sitter i en fullsatt teatersalong och det känns istället som att det pågående skådespelet enbart är till för en själv. Jag struntar i att beskriva denna känsla utförligare, det blir ändå bara taffliga försök. Jag kan dock i min ensamhet konstatera att dessa uteblivna ungdomar inte har någon aning om vad de missar.

Vita Huset

Man skulle ju ha varit beredd på att offra en hel del för att få befinna sig i Washington idag.

Datumen

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att 2008 var det bästa året någonsin, och det står jag fortfarande fast vid. I detta inlägg tänker jag förklara varför och det kretsar främst runt en enda människa. Vad som känns fantastiskt är att 2009, med all säkerhet, kommer att bli ännu bättre.

25 februari

Jag och Sebastian träffades för första gången en tidig måndagsmorgon på Göteborgs centralstation. Klockan var ungefär 07.00 och jag skulle åka hem till Stockholm med ett tåg som gick 08.07, eller något i den stilen. Vi rökte, tittade på dörrar som öppnades och stängdes, pratade om diverse nödvändigheter och omedvetet började vi bygga upp någonting väldigt stort.

1 mars

Jag, pappa och Elias åkte till London för att se Arsenal - Aston Villa på Emirates Stadium. Jag tror inte att jag behöver göra någon närmare beskrivning av denna händelse, jag har redan tjatat hål i huvudet på de flesta om just detta.

4 april
Jag och Sebastian blev tillsammans och mitt liv blev fulländat. Bilderna nedan är de första som togs på oss tillsammans, och är tagna när jag bodde hos Sebastian i Göteborg första gången.

4 november

Jag och Sebastian åkte till London och besökte berömda Beatlesplatser samt strosade runt på Londons gator och hade det allmänt bäst.

Gratulationer

Idag fyller världens underbaraste Amanda år, vilket först kommer att firas med middag och sedan blir det dans på Debaser. Det är oerhört praktiskt att Rebecka har blivit god vän med Terry Ericsson och därmed får ha tårtkalas på Marie Laveau, spela skivor på olika ställen och stå i baren på Debaser. Mitt namn har aldrig fått stå på någon gästlista innan.

Annars har jag ett nytt drömyrke. Professor i teoretisk fysik.

Blödighet part 2

Min blödighet har härmed nått oanade höjder.

Det räcker tydligen med att en kvinna från Kenya håller ett tacktal på Guldbaggegalan och säger, på sin bästa svenska, att alla människor är lika mycket värda för att jag ska knyta min hand och tyst för mig själv konstatera att det var det bästa jag någonsin hört någon säga, för att sedan känna en stickande känsla i ögonen och inse att tårarna är på väg. Jag vet inte riktigt vart detta ska sluta.

Blödighet

Herregud, de senaste veckorna har jag märkt att jag måste vara världens kanske blödigaste människa. Det räcker med att någon säger någonting fint, bara ger en komplimang som kanske inte betyder så mycket i det stora hela, för att jag ska bli rörd.

Blödigheten utmärker sig som mest när det är olika sorters galor på TV, vilket inte borde beröra eftersom att det är så tillrättalagt och förutsägbart, men ibland kommer de där ärliga människorna fram. De där människorna som faktiskt är genuint tacksamma, de där människorna som verkligen brinner för någonting och ägnar sitt liv åt att jobba för sin sak, för att uppnå någonting med ett otroligt stort personligt värde.

Praktexemplet är idrottsutövare. De har vigt sitt liv åt träning, åt att nå toppen. De kanske aldrig når toppen, och om de väl skulle lyckas måste de kämpa hårdare än någonsin för att stanna där. Jag tycker att det är någonting vackert över detta.

När Göteborg vann SM-guld i fotboll 2007 grät jag många glädjetårar. Jag har inte mycket till övers för Allsvenskan och tycker inte heller att Göteborg är ett vidare roligt fotbollslag, men att se denna sammansättning av människor fira sin framgång efter så mycket slit gjorde mig mållös. Eller när Fábregas sköt in ledningsmålet i åttondelsfinalen i Champions League mot Milan förra året. Han blev så glad att han inte visste vad han skulle göra med sig själv och man kunde skymta några tårar rinna ner för hans kinder. Glädjen var så otroligt ärlig och träffande och lämnade mig återigen mållös.

Det är ärligheten som är slående. Den ärliga glädjen eller den ärliga sorgen. Det är den som får mig att beundra och se upp till människor, och det är den som får mig att inse vad det egentligen är som spelar någon roll. Och jag konstaterar gång på gång att det inte är den polerade ytan.

Tårtkalas

Igår var det tårtkalas på Marie Laveau för hela slanten. Rebecka har ju som sagt fyllt arton och detta skulle firas med pompa och ståt. Den gode Terry Ericsson hade till och med låtit Rebecka skriva upp 20 personer på gästlistan, och någon vänlig själ hade bakat ett antal tårtor.

Jag, Sebastian, Amanda och Malin började med att ta några öl hemma hos Amanda och kollade på Blondinbellas uppträdande i Let's Dance. Vi konstaterade att hon var väldigt stel och därför borde få väldigt låga poäng, vilket hon sedan också fick. Efter detta begav vi oss mot tunnelbanan för att hinna till Marie Laveau innan gästlistan slutade gälla. Väl på tunnelbanan blir jag och Sebastian helt olidligt kissnödiga, och då menar jag verkligen olidligt. Det gick liksom inte att koncentrera sig på någonting annat. Detta resulterar i att vi blir tvungna att gå av vid T-Centralen och betala fem spänn var för att gå på toaletten. Efter toalettbesöket kände vi oss pånyttfödda och kunde därför börja använda våra hjärnor ordentligt igen. Sedan kom vi äntligen fram, och köpte hutlöst dyr öl för 51 kronor. Rebecka var snäppet värre, hon köpte rödvin för 68 kronor glaset. Kvällen fortsatte sedan med besök på Donken och på tunnelbanan hem lyssnades det på Years of Refusal. När Sebastian och jag kom hem hade vi turnering i Mario Kart tills vi blev alldeles för trötta.

Se där, nu har ni, mina vänner, fått en helt onödig och poänglös redogörelse för var jag gjorde igårkväll samt en överexponerad bild på Sebastian. Varsågoda.

Att tänka på framtiden

Jag känner mig inte som en vidare bra dotter. Jag har redan börjat se mig om i huset efter saker som kan tänkas vara av värde och som jag i framtiden vill ärva av mina föräldrar. Detta är dumt på många sätt, men att äga någonting av värde skulle ju för omväxlings skull vara trevligt eftersom att jag aldrig har haft något värdefullt i min ägo. Högst upp på listan står mammas vykort från Olof Palme och autografen från Bill Clinton. Skålen som mamma fick efter 30 års arbete inom polisen är också någonting att överväga, mest för att texten "för nit och redlighet i rikets tjänst", som pryder den, är så charmig.

Jag ska själv börja införskaffa saker som kan vara bra att ha i framtiden. Det enda jag har att komma med är min autograf från Francesco Totti vars största värde antagligen är det personliga. Men det gör mig ingenting alls.

Insikt

Something Is Squeezing My Skull med Morrissey är en sådan låt som man gärna skriker sig hes till på fyllan. Ungefär som Adolf Hitler med Knugen Faller. Det känns lite som att ge en käftsmäll till en människa man inte har mycket till övers för. Inte för att jag har någon vidare erfarenhet av just detta, men jag kan tänka mig.

Den tidigare nämnda själsliga renässansen har nu startat. Jag kom hem strax innan 19.00 och jag har aldrig känt mig så lättad. Jag har aldrig dragit en så djup suck som jag gjorde när jag gick ut ur skolbyggnaden och insåg att jag, i alla fall för stunden, slipper den värsta ångesten på mycket länge. För att fira detta tänkte jag posta den låt som jag antagligen har hävdat är världens bästa låt flest gånger. Martha med Tom Waits.